spnollniof

Det var en gång en katt som var så förskräckligt ensam att inte ens lopporna ville ha med honom att göra. Katten som hette Nils var så ful att när människorna såg honom tigga slutade det oftast med att hans brunspräckliga päls dränktes av vatten. Nils hade en bror som hette Max som var den snyggaste katten i hela staden med sin vita blanka päls som alltid strålade där han gick. Hans ögon var i en ljusblå färg till skillnad mot Nils ögon som hade olika färger, ett var grönt och ett brunt. Många katter trodde att Nils kom från rymden därför att han var den enda katten i staden vars ögon inte hade samma färg. I skolan hade Nils inga vänner, han gick alltid ensam. Nästan varje rast blev han retad för sitt hemska utseende, mest för att han hade mist sin svans i en olycka. Innerst inne hade Nils ett brustet hjärta som allt mer och mer splittrades i bitar på grund av alla som dagligen tryckte ner honom.

En gråmulen dag i slutet av oktober, Nils klass hade lektion när det helt plötsligt kom in en flickkatt så söt att han drog till sig allas blickar i klassrummet. Hennes päls var svart som natten och nosen var ljusrosa. Morrhåren var lockade och hennes öron stod på spets. Hon beskådade klassen och sökte efter en ledig plats. I klassrummet fanns det alltid bara en ledig stol, den var placerad jämte Nils för att ingen ville sitta bredvid honom. Flickkatten satte sig på stolen bredvid Nils, hon sträckte fram tassen och sa ”Hej, jag är Milly. Vem är du?” Nils började undra om han drömde, för aldrig någonsin hade en katt varit så vänlig och pratat med honom. Nils tog tag i Millys tass, han log och sa ”Hej, jag heter Nils.”

Dagarna gick och Nils och Milly var tillsammans med varandra varje dag. Nils var så glad att han hade funnit en vän som gjorde honom så glad! Både flick och pojkkatterna i staden kunde inte förstå att Milly kunde umgås med Nils som var den fulaste katten i hela staden. Men Milly såg något hos Nils som ingen annan katt gjorde.

En eftermiddag precis innan skolan skulle sluta för dagen gick Max fram till Nils och Milly med tunga steg. Nils såg på Max ansiktsuttryck att han var avundsjuk. Max öppnade munnen och sa vresigt ”Milly..kolla på honom, han är den fulaste katten i hela staden, och han är säkert lika dum som han är ful, varför lägger du ner tid på honom?” sa Max och hånskrattade. Milly slängde en blick på Nils och såg att han stirrade ner i marken. ”Jag gillar Nils för att han är sig själv och ingen annan. Han får mig att skratta och enligt mig är han vacker. Jag tycker att det är något alldeles speciellt med honom” sa Milly. Max fnös och gick sin väg som om han inte orkade anstränga sig åt dem något mer. Då sa Milly till Nils ”Vet du, jag har funnit en annan sorts skönhet, en som är mycket mer värd en den yttre.” Sedan pussade hon honom på nosen och log.

/Felicia Haglund

I törnrosasagan fann jag rätt många kännetecken för sagor. Då Törnrosa är en väldigt gammal och klassisk saga så innehåller den nästan alla typiska kännetecken som man förväntar sig av en saga. Det jag la märke till allra först var ”Det var en gång” som nästan alla sagor börjar med. Sagan slutade dessutom lyckligt som man kunde lista ut. Det finns även motsatspar i sagan, den onda féen och de goda som också är ett kännetecken för sagor. Något annat som ofta återkommer i sagor är förtrollningar eller förbannelser så även i Törnrosa som fick en förbannelse av den onda féen. Ytterliggare ett kännetecken för sagor är att en ståtlig prins dyker upp i slutet av sagan och räddar prinsessan, denna gång räddade han inte prinsessan utan nöjde sig med att kyssa henne. Ofta är det tre eller sju-tal i sagor, denna gången var det dock 13 féer, man kan undra om kungen bara bjöd in 12 féer för att talet 13 är ett oturstal.

Författaren beskriver inte särskilt detaljerat hur huvudpersonerna är och ser ut. Mest beskrivs Törnrosa (som en vacker, klok och älskad person) i och med att det är henne sagan handlar om. De finns två andra ”viktiga” personer i sagan de presenteras som den onda fen och den goda fen. Det är dessa personer som har störst betydelse i sagan. Man får veta att sagan utspelar sig på slottet där törnrosa bor. Författaren beskriver väldigt bra om hur allt stannade upp precis som det var när Törnrosa föll i djup sömn.

/Felicia Haglund

Till skillnad från andra Disney filmer som ofta har en väldigt tydlig sensmoral är den i Törnrosa mer diffus. Törnrosasagan är en gammal berättelse som härstammar från 1300-talet då samhällsvärderingar skiljde sig mycket från hur de ser ut idag. Därför tror jag att det är svårt att se en tydlig sensmoral.
Sagans teman är kärlek, avundsjuka och hämnd. Så därför bör ju även sagans sensmoral handlar om dessa teman. Jag tycker dock att den tydligaste sensmoralen i sagan handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Med tanke på att prinsessan sov i hundra år så hade prinsen en väldig tur som lyckades vara på plats just exakt den dagen då törnrosbuskarna förvandlades till blommor och den 100-åriga förbannelsen bröts. Man kan ju bara tänka sig hur många prinsar som genom årens lopp hade kämpat mot taggarna för att komma in i slottet helt i onödan då förbannelsen oavsett vad de gjorde skulle vara i 100 år.

/Felicia Haglund

Törnrosaberättelsen handlar om en kung och drottning som levde ett lyckligt liv förutom att de inte hade ett barn. En dag dök det en upp en groda som berättade för drottningen att hon skulle föda en dotter och strax därefter föddes en bedårande flicka! Kungen blev lycklig och ställde till med en fest. Eftersom kungen bara hade tolv guldtallrikar och det fanns tretton féer var det en fe som inte blev bjuden. Féerna gav prinsessan varsin gåva, hon skulle bli vacker, framgångsrik och få rikedom. Plötsligt uppenbarade sig den trettonde fen för att hämnas då hon inte fick komma på festen. Hon gav prinsessan en förfärlig gåva. ”När prinsessan fyller femton år ska hon sticka sig på en slända och falla ner död”. Turligt hade den tolfte fen inte skänkt sin gåva än, hon sa att prinsessan inte skulle dö, men hon ska falla i djup sömn som varar i hundra år.

Prinsessans femtonårsdag kom och olyckligtvis nog slog den hemska gåvan in, hon stack sig på en slända och föll i djup sömn. Hela slottet somnade och allt stannade upp precis som det var. Runt slottet växte en törnroshäck upp, så hög att man inte kunde se slottet längre. Många prinsar försökte tränga igenom häcken för att se den vackra Törnrosa som hon nu kallades. Det tog flera år innan någon prins lyckades. Tillslut kom det en prins som klarade att ta sig in i slottet. Han gick upp i tornet och fann den sovande prinsessan. Han kysste henne och i samma ögonblick vaknade Törnrosa. Prinsen och Törnrosa gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

/Felicia Haglund