spnollniof

Det var en gång tre små glada kossor, Rosalill, Mona och Svea. Nu när våren äntligen kommit till Gullebo och den snälla bonden Kurt skulle släppa ut dem på årets första grönbete var de otroligt spända av förväntningar och glädje att få komma ut och äta grönt och frodigt gräs. När det var dags att komma ut ur den mörka och smutsiga ladugården så visade sig solen från sin allra bästa sida. Den hade skickat iväg alla molnen, sett till att vinden hade gjort ett besök hos sina kompisar norrut. Det var med andra ord ett alldeles fantastiskt vår väder.

Så när Kurt slog upp dörrarna var det de tre små kossorna som var först ut. De hoppade och skuttade av glädje och muuade så högt de kunde. De åt av gräset, idislade, lekte tafatt i solen och åt igen. Efter en stunds lekande fick de syn på en gärdesgård. Där på andra sidan var gräset högre, frodigare, grönare och såg mycket godare ut. De tittade på varandra, log och nickade. Nog skulle de väl kunna smita över dit och sätta i sig av det goda gröna gräset. De funderade en stund på hur de skulle komma över. Plötsligt fick Svea en lysande idé. Hon hade fått syn på några gamla ved kubbar i kanten på åkern. De gick dit och puttade med sig dem till gärdesgården. Efter mycket om och men lyckades de bygga sig en liten trappliknande sak så att de kunde klättra över.

De var otroligt malliga när de kommit över på andra sidan och satte genast igång att tugga i sig av det gröna fina gräset. Men säg den glädje som varar, fy vad det smakade äckligt. De spottade och fräste så de fick ut allt det äckliga gräset ur munnen. De såg med förundrad blick på varandra och undrade hur något som såg så gott ut kunde vara så äckligt. Det visade sig att grannbonden Leffe var en riktig tjurgubbe som använde massor av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel för att få gräset att växa och bli grönt och fint. De såg på varandra åter igen och bestämde sig för att klättra tillbaka till de andra korna i hagen. Men oj vad förskräckta de blev när de såg att deras hemmagjorda trappa nu stod på andra sidan. Hur skulle de nu komma över?

De såg sig omkring men ingenstans kunde de hitta något som gick att använda som trapp. Det gick snart upp för de inte längre så glada kossorna att det var bara att lägga sig ner i det höga gräset och vänta till Kurt kom och hjälpte dom. Framåt kvällen så kom kurt och när han fick se Svea, Mona och Rosalill ligga på andra sidan hagen blev han minst sagt förvånad. Men så fick han syn på deras lilla trappa och förstod hur det gått till. Han hjälpte de över till andra sidan och talade om för de att såhär skulle de aldrig göra igen. De tre kossorna suckade och lovade att aldrig mer göra om det. Dessutom hade de fått så ont i magen av det fina gräset att de knappt kunde stå upp, så vad kan man lära sig av detta? Jo, "att gräset är inte grönare på andra sidan! "
/ Cajsa

2. Sensmoralen i "Sagan om saltet" tycker jag är att alla är värda en andra chans. Fadern tar inte Ivan seriöst när han ber om en chans att lyckas bli förmögen utan skickar bara med honom trasor. Så när Ivan sedan kommer tillbaka hem med allt guld, silver och ädelstenar han fick från saltet han funnit bevisar han att får man en till chans är det lättare att nå sitt mål. Temat i min saga handlar om revansch, att ge tillbaka på de som inte tror att man kan lyckas.

3. Ett typiskt kännetecken i min saga är tretalet som kommer tillbaka mer än en gång, t.ex. 3 söner och 3 st i kungafamiljen. Ett annat kännetecken är det klassiska mönstret där huvudpersonen gör uppbrott från hemmet och ger sig ut på ett äventyr för att sedan återvända hem igen. Denna saga har även det lyckliga slutet som det borde finnas för att det ska bli en bra saga. Vilken tid sagan utspelar sig på får man aldrig reda på. Man får inte heller någon syn på hur Ivan ser ut eller vilka egenskaper han har, mer än att han är lat.
/ Cajsa Gustafzon

Sagan om saltet

Denna sagan handlar om en rik köpman och hans otroligt lata son Ivan. När Ivans två äldre bröder for iväg med sina skepp för att bli förmögna kände Ivan för att göra något vettigt och bad sin far om ett skepp. När han till slut fick sin vilja igenom seglade han iväg med gamla sjömän och trasor som last.
 Efter en kraftig storm som rivit sönder seglen hamnade skeppet på en öde ö mitt i havet. Medans de gamla sjömännen lappade ihop seglen undersökte Ivan ön. Plötsligt såg han ett stort vitt berg som han gick fram till. Han smakade på berget och upptäckte hur illa det smakade. Det slog honom då att han funnit fint, ryskt salt. Ivan och sjömännen tömde skeppet på dess innehåll och fyllde det istället med saltet. Sedan for de iväg med sina nya segel ut till havs.

Efter ett tag seglade de in vid en hamn och Ivan bad om att få träffa Tsaren för att visa vad han hade att erbjuda. Men Tsaren bara skrattade och ansåg att det inte var mer än vitt damm. Ivan bestämmde sig därför för att gå till köket där kockarna var i full gång med middagen. Ivan passade då på att tillsätta en nypa salt i maten. Tsaren och hans familj blev genast mycket förtjusta i maten och när Ivan berättade om saltet han haft i bestämde sig Tsaren för att köpa allt salt han hade för guld, silver och ädla stenar.
 När det var dags för hemfärd följde prinssesan med Ivan ombord på skeppet och ankaret lättades. Sedan satt Ivan och prinssesan på skeppet hela resan och berättade gulliga historier till varandra.
Slutet gott, allting gott!
/ Cajsa Gustafzon