spnollniof

Det var en gång en liten flicka. Flickan var alltid stressad och hennes nerver var alltid på helspänn. Hon var väldigt snäll och hon hjälpte alltid andra människor. Hon tog dock på sig för mycket arbete så att hon aldrig hann med att ha kul.
    En dag när hon gick på vägen hem från skolan så krockade hon med en gammal sengångare. Sengångaren föll till marken. Flickan bad om ursäkt och hjälpte honom upp. Flickan och sengångaren satte sig på en bänk och började prata. Flickan berättade om alla sina tusen planer inför veckan, när sengångaren plötsligt avbröt henne och utbrast:
–        Hur kan du stressa hela tiden? Det är inte bra för kroppen att stressa så mycket och det är inte bra för hjärnan att planera så mycket som du gör.
–        Jag är tvungen att planera och stressa! Om jag inte gör det så hinner jag inte med att göra allt det som jag måste göra, svarade flickan.
–        Men du måste inte göra alla de där sakerna! Du måste inte ta hand om alla. De kan faktiskt ta hand om sig själva. Gör som jag och ta dagen som den kommer och planera enbart det som måste planeras, replikerade sengångaren gäspandes.
     Det spred sig en tystnad över parkbänken där flickan och sengångaren satt. Man kunde se hur den lilla flickan tänkte där bakom gardinen av hennes långa blonda hår. Det var tyst ytterligare någon minut, sen utbrast flickan med gråt i rösten:
   – Jag måste hjälpa dem och för att hinna med det måste jag stressa och planera.

Sengångaren tänkte och sade sedan:
–        Du kan inte vara alla till lags. Du måste göra det som känns bäst. Du kan inte bara vårda andra, utan du måste även vårda dig själv. Ta tillvara på tiden som barn, du är bara barn en gång i tiden. Stressa inte med att växa upp, utan försök att leva livet och ha kul istället.
Med de orden reste sig den gamle sengångaren upp från bänken och hasade sig lugnt och metodiskt bort längs vägen.
      Flickan satt kvar på bänken och var som paralyserad. Kanske hade sengångaren rätt. Det kanske är dags att ändra sig och börja slappna av mer, tänkte flickan. Hon tog upp sin almanacka, tittade i den en sista gång och kastade den sedan i soptunnan. Hon kände en stark lättnad. Det var som om en stor sten hade lättat från hennes lilla hjärta. Hon suckade och började gå bort längs den kurviga vägen, lugnt och metodiskt.

 Sofia Nylander   SP09F