spnollniof

Det var en gång två små feta råttor som hette Råttis och Flåttis. Råttis och Flåttis bodde i ett litethål i väggen hos en rik familj. Varje dag när familjen hade ätit middag smög sig råttorna ut ur hålet för att titta efter om det hade spillts några läckerheter på golvet, och oftast hade det det. Annars fick de bara leva på luft tills de hittade något ätbart. Men en dag när råttorna skulle ut och leta mat så fick de se ett stort lurvigt monster. Det var den nya katten Doris som familjen hade skaffat, eftersom den andra hade dött. Fort sprang råttorna tillbaka till sitt lilla hål i väggen och gömde sig där i flera dagar i sträck. På den femte dagen vågade sig råttorna äntligen ut. De spejade överallt för att se om katten skulle komma. Precis när Flåttis kom bakom skafferi dörren fick hon se ''kattmonstret'' igen. Fort sprang dom tillbaka till hålet i väggen medans Doris bara satt kvar och skrattade. Så här pågick det i tre veckor. Plötsligt fick Råttis en idé, de skulle skrämma Doris lika mycket om inte mer. Samtidigt som de skulle hämta mat en dag så gömde sig Råttis bakom kylskåpet. Plötsligt stod Doris framför honom och han fräste till, men Doris blev inte rädd. Hon bara stod där och såg förvånad ut, medans Råttis och Flåttis inte fattade varför hon inte blev rädd. Själva skulle dom bajsat på sig. Efter att ha stått och stirrat på varandra en stund så började råttorna plötsligt att gråta, de tänkte ''varför ska just vi misslyckas med att skrämma en dum liten katt?''. Doris som blev ännu mer förvånad försökte samtidigt trösta råttorna, men tjuten blev bara högre och högre. Då förklarade Doris att hon inte alls ville göra Råttis och Flåttis illa, utan hon ville bara ha ett par vänner att leka med. Råttis och Flåttis fattade inte alls det, de trodde att hon skulle äta upp dem. Alla vet ju att katter jagar råttor sa de. Då svarade Doris -''inte alla katter, jag tycker bara små lurviga råttor är gulliga''. Råttis och Flåttis som bara sträckte och sträckte på ryggen blev plötsligt väldigt glada över att de hade hittat en ny vän. Även Doris var väldigt glad, eftersom hon hade haft svårt att smälta in bland de andra katterna i kvarteret.

Efter de hade blivit vänner så busade råttorna aldrig mer med någon katt, eftersom de visste att de antingen blir vänner med katten, eller så blir de uppätna. Så istället för att busa med katter busade de med familjen, och även Doris var med på det lite. De snodde ALLA bär från buskarna i trädgården, de bet sönder bollarna för barnen i familjen, och de tuggade på soffan i vardagsrummet. Samtidigt som de busade med familjen så hade de väldigt roligt, och Doris var så himmla nöjd över att ha ett par kompisar, som hon är stolt över att kalla bästa kompisar.

Råttis och Flåttis började tillslut känna tillit till Doris när hon berättade att hon inte ville göra illa dem. Det gjorde att dem inte var rädda för henne längre och nu har det lärt känna råttornas största fiende-katten, och hon är inte alls så pjåkig som de trodde hon skulle vara!


''Döm inte någon förens du har lärt känna någon, eller se hur personen/djuret verkligen är''

Barnet i graven utspelar sig för det mesta på en kyrkogård. Mamman som sörjer sin sons död är där varje dag medans pappan är hemma i huset med dom andra barnen.

Mamman får det att framstå lite som att hon inte bryr sig så mycket om resten av familjen, utan bara gråter och gråter dagarna i ända. Hon är en person som visar väldigt mycket känslor, medans pappan verkar vara den tillbakadragna typen och verkar vilja vara för sig sälv. Dom andra barnen hörs det ingenting utav i sagan utan all fokus ligger på mamman.

I slutet får mamman följa med in i dödsriket och träffa sin son. Som jag skrev i blogginlägg2, så hjälper det mamman med sorgarbetet och hennes son kan därmed gå vidare till Guds händer.

Det används mycket ''gammla'' ord, som tex eder (istället för er). Det änvänds även många typiska sagofraser, tex Det var en gång... osv

Sensmoralen i barnet i graven är att om man verkligen vill och tror på något så kanske tom allt kan gå i uppfyllelse bara man håller fast vid det. Mamman sörjer sin döde son något oerhört och vill inget annat än att hålla honom i sin famn en sista gång. När hon ligger framför graven en dag så får hon plötsligt chansen att hålla honom, och hon vill aldrig släppa taget. Genom att sonen ville till sin Gud så gav det modern vägledning i sorgarbetet. Hon kunde också komma ur sin sorg snabbare och känna sin kärlek till resten av familjen som hon hade kvar. ca 90-95 ord

Sagan barnet i graven handlar om att en mamma och en pappa förlorar sin enda son. Mamma är helt förkrossad, hon kan inte sluta gråta, inte sova och hon känner ingen aptit. Dagen då begravningen är, är den enda dagen då mamma äntligen kan få lite sömn. Hon kan inte tänka sig tanken att deras barn ska ligga i en fastspikad kista under jorden för all framtid. En natt när mannen tror sig att hans fru sover och somnar till hennes andetag stiger hon plötsligt upp ur sängen, tar på sig kläder och går ut ur huset. Bakom huset ligger en stig som leder ut ur staden och ut till kyrkogården. Där går hon fram till sin sons grav och sätter sig på knä framför gravstenen och kramar om den. Plötsligt hör hon en röst och hon tittar upp. Framför henne står en mörkklädd skepnad med svart kappa och mörka lysande ögon. Det är döden som ber modern följa med honom. Först blir hon förskräckt, men sedan förklarar döden att hon ska få träffa sin son, och till slut bestämmer hon sig för att följa med döden dit hon inte vet vart. Döden tar sin stora kappa och lägger över henne och plötsligt hör hon en röst och hon känner något i sin famn. Hon tittar hastigt upp och såg sin son i sin famn. Sonen förklarade för sin mamma att så länge hon var förkrossad och inte kunde gå vidare, kunde inte han heller det. Mamman ville bara hålla hans hand en sista gång och efter det kunde hon äntligen försöka gå vidare, liksom hennes son ANTAL ORD: ca 260-270 // johan åkesson sp09f