Kaninen och ekorren Blogginlägg 4
En morgon skulle de två vännerna kalle kanin och ekorren Sven ge sig ut på en lång vandring för att hälsa på en gammal vän som bodde i andra änden av skogen. Vägen dit var svår och farlig, den ledde över vilda berg och genom skogar där rovdjuren lurade. Men de var inte särskilt rädda eftersom de hade varandra, och de hade lovat varandra att hjälpas åt vad som än hände.
Efter några minuters vandring kom de fram till en smal krokig stig och plötsligt hörde det något som väsnades i buskarna, ekorren som var nyfiken av sig travade bort mot busksnåret, och där i buskarna fann han en liten björnunge som satt och lekte för sig själv. Kalle gillade inte tanken av att björnungens mamma säkert skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men Sven insisterade på att de skulle stanna kvar och leka med den ensamma björnungen, och i samma sekund som de satte sig på marken bredvid ungen, skymtade Kalle en stor svart skugga som täckte marken framför dem. De vände sig om och till sin stora fasa såg dem en stor och ilsken björnhona som gav ifrån sig ett högt vrål. I all hast kutade ekorren iväg åt det ena hållet medans kaninen blev ensam kvar med den stora björnen. Precis när björnen var på väg att gå till anfall mindes Kalle vad hans far berättat för honom häromdagen om att björnar inte rör döda kroppar, så han la sig sakta ner på marken och försökte så gått det gick att spela död.
I ett träd en bit bort satt ekorren Sven med bara han själv i tankarna och beskådade hur björnen nosade på hans vän, vände på hans huvud med tassen och snörvlade i örat på honom. Till slut lät han honom vara och lufsade in i skogen. Sven vågade då ta sig ner från sitt gömställe och gick fram till Kalle och frågade skämtsamt: ” vad var det hon viskade i ditt öra?” ”Hon gav mig ett gått råd” svarade Kalle ”Att undvika falska vänner som du som bara bryr sig om sitt eget skinn” och med dem orden begav sig Kalle därifrån med tanken i huvudet att jag har hellre en vän mindre istället för att ha flera falska vänner som Sven.
Sensmoral: När man har det svårt visar det sig om ens vänner går att lita på.
Mycket bra saga! Sensmoralen säger mycket! :)