spnollniof

Det var en gång en kanin. Hon bodde i ett hål i marken, hålet låg i en liten skog bakom en kulle.
Det var en snäll kanin som ville alla väl. Hon var nyinflyttad i skogen och bestämde sig därför att en dag se sig omkring lite.  Sagt och gjort, hon hoppade runt lite i skogen, men fastnade efter ett tag vid ett rävgryt.
Där sprang sju små rävungar runt och lekte med både äldre syskon och föräldrar. De såg ut att vara en stor och lycklig familj. Hon blev lite ledsen när hon tänkte på det, eftersom hon nästan just precis då hade tappat bort sin glada och älskade familj med syskon som såväl kusiner och föräldrar. Det var på det viset hon hade hamnat i den lilla skogen bakom kullen.

Tre månader hade gått och varje dag den lilla kaninen gick till bäcken mitt i skogen, för att hämta vatten, stannade hon lite extra vid rävgrytet för att titta på den glada familjen. Kaninen visste att om någon av rävarna hade sett henne hade hon varit körd, och blivit sedd som mat.  Men varje dag tog hon den risken ändå. Hon kände sig ju just då som den ensammaste kaninen i världen och när hon kollade på dem kändes det konstigt nog altid lite bättre. Hon hade då sett ungarna växa sig nästan stora och det var en liten räv hon hade mer koll på, en räv som förmodligen var i hennes egna ålder, som hon fått upp ögonen lite extra mycket för. 
Det var något speciellt med denna räven, han var den enda som hade sett henne där, vid hennes ställe vid stenen. Men han kollade bara, och hon tyckte sig sett ett litet leénde de gångerna.

Några dagar efter det kom räven lite diskret fram till kaninen när ingen i hans familj såg. Han viskade till henne :
- Här kan du inte sitta om dagarna, du kommer hamna på tallriken tillslut. Något som jag inte vill!
- Jag har förlorat hela min familj, ni verkar så glada och roliga. Snälla ät mig inte!, svarade kaninen.
- Hur skulle jag kunna äta upp dig, din sötnos? sa räven då, med lite flörtig röst och edan gick han.

Kaninen undrade vad han menade med det. Tyckte räven om henne? Hur kunde han göra det?
Det korta samtalet hade skapat många frågor i hennes lilla huvud.
Hon bestämde sig för att prata med honom imorgon också!
Den kvällen kunde knappt inte kaninen sova. På något sätt kunde hon inte sluta tänka på räven, och varje gång hon gjorde det, pirrade det till lite i magen. Hon visste var det var för känsla, hon var kär.

Nästa dag när kaninen kom till sin vanliga plats vid stenen, satt räven där och väntade på henne.
Resten av rävfamiljen var den dagen ute på utflykt och han hade valt att inte följa med. Så han kunde prata med kaninen ostört. Han berättade då att han såg kaninen redan första dagen hon satt där, och att han i vanliga fall hade sagt till sina syskon direkt. Hon hade varit ett lätt och bra byte. Men inte! Han kände något speciellt för kaninen , redan vid första ögonkastet. Räven sa också att han tänkte säga till sin familj att han minsan hade blivit kär i en kanin! Kunde de inte acceptera att han var tillsammans med ett byte, ja då ville han inte vara del av den familjen längre.

Sagt och gjort. Nästa dag hämtade räven upp kaninen på en bestämd plats, vid ett bestämt klockslag och berättade att nu var det bara de två! Ensamma mot världen, men ändå med varandra. Kaninen kunde inte tänka sig ett bättre slut. Hon red sedan på rävens rygg hem till hålan och där levde de lyckliga i alla sina dar!