spnollniof

Anita och hundarna

Det var en gång tre hundar som bodde tillsammans med sin ägare Anita. Hundarna bestod utav Wendetta en trogen, äldre och klok schäfer som älskade sin matte mer än något annat. De två andra hundarna var labradorsyskon, de var väldigt olydiga och busiga. Deras namn var Evita och Ronja. Det roligaste de visste var att springa iväg på äventyr.
 Anita var väldigt hundkunnig men Evita och Ronja hade hon inte fått lydiga än. De var omplaceringshundar som hade fått göra vad de än ville i sitt tidigare hem, det hade inte funnits några regler.
 Anita bodde med sina hundar ute på landet nära skog och hav. Det fanns också en järnväg i närheten där tåg körde varje dag. Dit undvek Anita att gå med hundarna.
 Alla dagar lekte för Ronja och Evita de hittade på bus, lyssnade inta på matte och jagade smådjur. Men efter en dag blev det annorlunda.
- GODMORGON, woho jag är uppe, vakna Evita kom så leker vi! ropade Ronja.
- Jaa, svarade Evita.
- Nu börjas det igen, men jag tänker i alla fall ligga kvar här bredvid Anitas säng tills hon vaknar, suckade Wendetta.
 Anita fick som vanligt ingen sovmorgon utan vaknade tidigt utav stök och skall. Hon släppte ut hundarna i trädgården som började gasa runt förutom Wendetta som tyckte hon var för gammal för sådant trams.
- Varför leker du aldrig?, undrade Evita.
- Ja Evita du kommer att förstå en dag att livet inte bara handlar om lek och äventyr, berättade Wendetta.
- Jag längtar inte dit eller vad säger du Evita? frågade Ronja.
- Nej, att leka är livet, konstaterade Evita.
- Ronja, Wendetta, Evita matdags! ropade Anita.
- Ja mat, jag kommer först haha, ropade Ronja.
 Efter att hundarna ätit gick de en promenad med Anita i skogen. När de hade gått en stund släppte Anita hundarna lösa. Det brukade hon göra för hon visste att Wendetta skulle hämta tillbaks labbarna om de sprang iväg. Evita och Ronja lekte omkring, men sen plötsligt.
- Ronja kom hit, jag har fått upp ett spår, en hare, ropade Evita.
- Vi tar den, ropade Ronja tillbaks.
De båda hundarna rusade iväg. Wendetta förstod vad labbarna höll på med och sprang iväg för att hitta dem med Anita hack i häl. Wendetta sprang med riktning mot järnvägen och Anita blev mer och mer orolig. Nu hörde hon tåget komma och både Wendetta och Anita började springa. Väl där såg de Evita ligga på spåret och Ronja gnällandes bredvid. Evita låg helt livlös men Anita kände puls och skyndade iväg till djursjukhuset som låg en bit därifrån. Där berättade veterinären att Evitas chans att överleva efter operation var liten, men Anita ville ge henne den chansen. Det var en svår operation som tog många timmar och väntan för Anita, Wendetta och Ronja var väldigt jobbig. Mirakulöst nog så klarade sig Evita så hon och Ronja hade lärt sig en läxa. De skulle börja lyssna på både Anita och Wendetta. Leka är kul men det får inte bli farligt, man måste vara nöjd med det man får göra. 

/Hanna

En solig höstdag i september smyger räven Rune över det öländska alvaret, det kurrar lite i magen sådär som det gör när man är hungrig. Sissta Rune hade ätit var en halvrutten sork som han hade hitta vid en sten i skogen, den bäska smaken satt kvar i Runes mun. Han kännde sig lite illa till mods för han hade grälat med sin fru rut på morgonen. Dom hade grälat om hur dom skulle uppfostra sin två ungar kalle och kurt. Rune tyckte att man skulle ta i med hårdhanskarna mot dom stökaiga tonåringarna medans Rut tyckte att man skulle prata med dom istället.
Rune hatar den mjuka linjen.
Rune traskar på det stora alvaret, efter en stund så lyfter Rune blicken upp mot horrisonten och får syn på en bond gård. Det första han tänker på när han ser gården är mat. Rune börjar smyga sig mot gården han kan höra hönsen kackla på gården och Rune känner sig redan bättre. En droppe saliv rinner från hans högra mungipa och han smyger vidare till gården. När Rune är framma stannar han till för att se sig omkring han ser ett stort rött trä hus med vita gavlar, han kan se bonden långt bort köra i sin tracktor på en av åkrarna.
Han går vidare till hönshuset och stannar till utanför, han lyfter blicken uppåt och ser massor av hönor där inne han ser en fet höna som sitter på en pinne och så ser han en mager höna som sitter på golvet.
Rune bestämmer sig för att så snabbt som möjligt hoppa in bland hönorna och försöka sätta tändena i allihpo och stilla sin enorma hunger.
Rune smyger in genom ett litet hål i stängslet, när han väl är inne så hoppar in mot alla hönor, alla hönor blir livrädda och fladdrar runt i hela hönshuset, Rune springer runt som en galning men får inte tag på någon såfort han är nära en höna så fladdrar den iväg upp på en pinne så att Rune inte kan nå den. Plötsligt så kommer bonden till hönshuset han står med ett givär riktat mot Rune. Rune börjar genast springa om kring och han försöker smita ut genom hålet, bonden avlossar ett skott men träffar precis över huvudet på Runar.
Runar lyckas fly in i buskarna oskadd. Rune är mycket ledsen över att han inte kunde fånga någon mat till sin familj, och han känner fortfarande den bärska smaken i munnen efter den ruttna sorken.


Sensmoral: Den som gapar efter mycket misster ofta hela stycket.

Det var en gång två kaniner som bodde med sin mamma långt ute i skogen. Den ena hetta Mario och den andra Boss. Dom var väldigt olika varandra. Mario var lung och lite rädd av sig, medans Boss var mer busig och tyckte om att hitta på hyss.
En varm julidag bestämde sig Mario och Boss för att gå över till sin kompis Lisa som bodde i huset bredvid. Lisa var alltid skötsam och gjorde alltid som hennes mamma sa åt henne. Dom satt länge och pratade om massa kul dom upplevt under alla år. Dom kunde pratade om allt mellan himmel och jord. Mario har alltid varit jättekär i Lisa men det vet hon inget om.

En dag när Mario och Lisa var ute och gick och hade kul som vanligt så blev Mario plötsligt tyst. Lisa undrade vad det var och Mario kollade ner i marken och skämmdes lite när han sedan sa '' Lisa, jag är kär i dig ''.
Lisa fick en chock att hon var tvungen att sätta sig ner en stund. Hon viste inte vad hon skulle svara, det kom så oväntat.. Men sedan sa hon  '' Du är också söt Mario ''.
Mario blev generad och samtidigt glad, han trodde aldirg att han hade en chans på en sån söt tjej som Lisa.
Plötsligt hörde dom något från buskarna. Dom blev livrädda och Lisa kramade Mario hårdare än någonsin och sa att hon ville hem till sin mamma. Ljudet kommer närmre och närmre och det är mörkt ute så dom ser knappt något. Mario försöker lugna Lisa med att säga att det bara var vinden som susade förbi. Det trodde inte Lisa på och hon kramar honom ännu hårdare. Plötsligt hoppar Boss ut ur buskarna. Han skrattar och säger '' Mario är kär i Lisa, Mario är kär i Lisa, haha vilket skämt ''. Mario släppte taget om Lisa och går några meter därifrån. Han sätter sig ner på marken och kollar ner mot det fuktiga gräset. Han skämms så mycket för att Boss hörde när han berättat hur kär han var i Lisa. Det var första gången han har varit kär och talat om det för någon.
När han skulle gå och lägga sig senare på kvällen tog det flera timmar innan han kunde somna. Boss röst ekade i hans huvud och han kunde inte släppa det. Men tillsist somnade han.
Dagen därpå var det dags för skola. I korridoren kände han hur alla kollade. Det fanns tillochmed vissa som slängde dumma kommentarer när han gick förbi. Tillslut orkade han inte mer så han sprang hem och lade sig i sängen med täcket över huvudet. När Boss sedan kom hem och såg Mario frågade han var det var och han  svarade '' Det är inte kul när ni retas '' med en klump i halsen. Boss fattade ingenting. Han berättade att det inte var meningen att såra Mario på något sett utan att dom bara skojade lite. Mario hade tagit det hela helt fel och efter ett tag låt både Mario och Boss i sängen och skrattade. Boss bad om ursäkt och dom var nu vänner.
Boss bestämde sig för att aldirg mer skoja om något sådan igen!
 
Dagen efter var allt som vanligt igen och Mario frågade om Lisa ville bli tillsammans med honom,och det ville hon.Dom levde sedan lyckligt i alla sina dagar!

            5 små ankungar

Det var en gång 5 små ankungar och en stor maffig ankmamma och en ännu större ankpappa. Dom levde i en sjö som låg långt upp i Sverige. Varje vinter brukar dom flyga till varmare länder. Det är den längsta resan på hela året. Det tar cirka 2 månader att flyga dit. Den här gången var mycket speciell, det var nämligen första gången dom skulle flyga ensamma. Alla andra hade redan flugit iväg och lämnat den här ankfamiljen efter sig. Ankmamman var rädd, nervös och mycket tveksam till om dom skulle flyga ensamma. Hon var inte helt säker på vägen till det varma landet som heter Brasilien, men till slut fick dom lov att ge sig iväg, dom flög och flög ända tills ankungarna var så trötta att dom inte orkade mer och fick lov att stanna för att vila. Dom stannade på en liten ö som låg mitt i havet. Där stannade dom över natten och flög sedan vidare nästa dag.

När det gått cirka 1,5 mån fick ankmamman lov att fråga ankpappan om han kände igen vägen,

-          Nej jag var säker på att du kunde vägen svarade ankpappan.

Ankmamman fattade kvickt att dom flugit vilse, dom fortsatte att flyga lite till men insåg att dom var helt vilse. Dom bestämde att stanna där dom var, dom hittade en fantastiskt fin sjö som låg mitt inne i djungeln. Här tänkte de stanna lika länge som de normalt brukade stanna i Brasilien varför dom genast satte igång att börja bygg ett litet bo av grenar som ankpappan hämtade.

Ankungarna lekte i vattenbrynet när plötsligt en liten mus ilade fram över sanden, ankungarna undrade vad han hade så fasligt bråttom för, musen svarar

-          Hjälp mig en uggla jagar mig pep musen

Ankungarna får syn på en stor fågel inne i buskarna men till deras stora förvåning är det deras mamma som har jagat den lilla stackars musen.

-          Varför jagar du musen mamma frågar ankungarna?

-          Vi behöver mat förstår ni väl svarar ankmamman

-          Men vi kan väl äta mat som inte lever mamma säger ankungarna.

-          Ja det går väl svarar mamma och låter musen kila iväg över sanden

Det har nu gått 3 månader sedan dom anlände hit till djungeln och deras lilla sjö, dom trivs så bra och har fått många nya kamrater så dom funderar på att stanna här och inte flyga tillbaka till Sverige överhuvudtaget.

 Efter ett par dagar bestämmer sig ankfamiljen för att försöka leva här i djungeln där dom trivs så bra.

Nu har det gått 2 år och dom stormtrivs fortfarande och saknar inte Sverige speciellt mycket.

Sensmoral:

Gå din egen väg och lev som du vill leva.

Skriven av Max Stenlund SP09F

En morgon skulle de två vännerna kalle kanin och ekorren Sven ge sig ut på en lång vandring för att hälsa på en gammal vän som bodde i andra änden av skogen. Vägen dit var svår och farlig, den ledde över vilda berg och genom skogar där rovdjuren lurade. Men de var inte särskilt rädda eftersom de hade varandra, och de hade lovat varandra att hjälpas åt vad som än hände.

 Efter några minuters vandring kom de fram till en smal krokig stig och plötsligt hörde det något som väsnades i buskarna, ekorren som var nyfiken av sig travade bort mot busksnåret, och där i buskarna fann han en liten björnunge som satt och lekte för sig själv. Kalle gillade inte tanken av att björnungens mamma säkert skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men Sven insisterade på att de skulle stanna kvar och leka med den ensamma björnungen, och i samma sekund som de satte sig på marken bredvid ungen, skymtade Kalle en stor svart skugga som täckte marken framför dem. De vände sig om och till sin stora fasa såg dem en stor och ilsken björnhona som gav ifrån sig ett högt vrål. I all hast kutade ekorren iväg åt det ena hållet medans kaninen blev ensam kvar med den stora björnen. Precis när björnen var på väg att gå till anfall mindes Kalle vad hans far berättat för honom häromdagen om att björnar inte rör döda kroppar, så han la sig sakta ner på marken och försökte så gått det gick att spela död.

I ett träd en bit bort satt ekorren Sven med bara han själv i tankarna och beskådade hur björnen nosade på hans vän, vände på hans huvud med tassen och snörvlade i örat på honom. Till slut lät han honom vara och lufsade in i skogen. Sven vågade då ta sig ner från sitt gömställe och gick fram till Kalle och frågade skämtsamt: ” vad var det hon viskade i ditt öra?” ”Hon gav mig ett gått råd” svarade Kalle ”Att undvika falska vänner som du som bara bryr sig om sitt eget skinn” och med dem orden begav sig Kalle därifrån med tanken i huvudet att jag har hellre en vän mindre istället för att ha flera falska vänner som Sven.

Sensmoral: När man har det svårt visar det sig om ens vänner går att lita på.

Det var en gång en mycket snäll och glad häst, dock var han väldigt blåögd och oklok. Hästen hette Abbe och levde i ett stall långt, långt ut på landet till och med så långt ut att han aldrig mött någon som var samma ras som han själv. Den enda såkallade vän han hade var stallkatten Nisse. Nisse var en väldigt listig och elak katt som alltid skulle hitta på massa dumheter.

Som alla andra kalla vinterdagar kommer ägaren till stallet vid klockan 8 på morgonen och ger Abbe mat. Nisse är då i full gång med att planera sina hyss. Såfort Abbe fått mat och ägaren gått sin väg kommer Nisse smygandes ut ur sin sovplats bland halmen. Abbe hade då inte fått syn på han än när han helt plötsligt hörde ett oerhört högt ljud och jätte många spann som stått uppstaplade mot en vägg ligger huller ombuller i stallgången. Abbe blir så rädd att han knuffar ut spannet med sin mat i och nästan allt åker ut ut boxen. På ryggen på marken ser han Nisse ligga och skratta så att han inte får någon luft.

- Varför skrämde du mig för? sa Abbe samtidigt som han såg sin mat ligga orört i stallgången.

- Men det var ju bara ett skämt, sa Nisse med ett flin på läpparna.

- Hur ska jag nu få tag på all min mat då?

- Jag kan släppa ut dig så kan du äta det som spilldes ut, sa Nisse fortfarande med ett flin på läpparna.

Sagt och gjort så började Nisse stapla föremål på varandra så han skulle kunna nå upp till haspen på Abbes box. Han sätter fast klona i träplankorna och öppnar sedan haspen sakta. När han hoppar ner rasar alla föremål som han staplat ner på golvet och det börjar nu se väldigt stökigt ut inne i stallet. Abbe tackar och börjar glatt äta av maten. Nisse kollar lite lurigt på klockan och ser att det bara är några minuter kvar tills ägeren kommer komma tillbaka till stallet. Han ställer sig bakom en dörr och börjar otåligt vänta in den roliga händelsen.

Abbe står och ska gluffsa i sig den sista maten när han hör att dörren öppnas och in kommer ägaren med en chockad blick. Abbe ska precis börja försvara sig när ägaren börja skälla på han samtidigt som han leds in i sin box igen. Ägaren smäller igen boxdörren och börjar städa upp i stallet. När han tillslut tystnat får Abbe äntligen förklara hur det ligger till och berättar precis hur allting hänt. Det blir tyst i några sekunder sedan hör dem fnitter bakom en dörr. Ägaren går sakta fram och öppnar dörren ljudet kommer ifrån. Där hittar han Nisse som ligger och tar sig på magen och skippar efter andan, men han slutar genast när han får syn på ägaren och blinkar med sina oskyldiga kattögon.

- Nu får du vara så snäll och städa upp all oreda du ställt till med i stallet, säger ägaren med en ganska hård ton.
- Men, säger Nisse och mer hinner han inte säga.
- Inga men, nu gör du som jag säger.

Det tog en hel dag för Nisse att städa upp i stallet och efter den dagen bestämde han sig för att aldrig mer vara elak och hitta på dumheter.

/Sara Bernsby

Det var en gång tre små glada kossor, Rosalill, Mona och Svea. Nu när våren äntligen kommit till Gullebo och den snälla bonden Kurt skulle släppa ut dem på årets första grönbete var de otroligt spända av förväntningar och glädje att få komma ut och äta grönt och frodigt gräs. När det var dags att komma ut ur den mörka och smutsiga ladugården så visade sig solen från sin allra bästa sida. Den hade skickat iväg alla molnen, sett till att vinden hade gjort ett besök hos sina kompisar norrut. Det var med andra ord ett alldeles fantastiskt vår väder.

Så när Kurt slog upp dörrarna var det de tre små kossorna som var först ut. De hoppade och skuttade av glädje och muuade så högt de kunde. De åt av gräset, idislade, lekte tafatt i solen och åt igen. Efter en stunds lekande fick de syn på en gärdesgård. Där på andra sidan var gräset högre, frodigare, grönare och såg mycket godare ut. De tittade på varandra, log och nickade. Nog skulle de väl kunna smita över dit och sätta i sig av det goda gröna gräset. De funderade en stund på hur de skulle komma över. Plötsligt fick Svea en lysande idé. Hon hade fått syn på några gamla ved kubbar i kanten på åkern. De gick dit och puttade med sig dem till gärdesgården. Efter mycket om och men lyckades de bygga sig en liten trappliknande sak så att de kunde klättra över.

De var otroligt malliga när de kommit över på andra sidan och satte genast igång att tugga i sig av det gröna fina gräset. Men säg den glädje som varar, fy vad det smakade äckligt. De spottade och fräste så de fick ut allt det äckliga gräset ur munnen. De såg med förundrad blick på varandra och undrade hur något som såg så gott ut kunde vara så äckligt. Det visade sig att grannbonden Leffe var en riktig tjurgubbe som använde massor av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel för att få gräset att växa och bli grönt och fint. De såg på varandra åter igen och bestämde sig för att klättra tillbaka till de andra korna i hagen. Men oj vad förskräckta de blev när de såg att deras hemmagjorda trappa nu stod på andra sidan. Hur skulle de nu komma över?

De såg sig omkring men ingenstans kunde de hitta något som gick att använda som trapp. Det gick snart upp för de inte längre så glada kossorna att det var bara att lägga sig ner i det höga gräset och vänta till Kurt kom och hjälpte dom. Framåt kvällen så kom kurt och när han fick se Svea, Mona och Rosalill ligga på andra sidan hagen blev han minst sagt förvånad. Men så fick han syn på deras lilla trappa och förstod hur det gått till. Han hjälpte de över till andra sidan och talade om för de att såhär skulle de aldrig göra igen. De tre kossorna suckade och lovade att aldrig mer göra om det. Dessutom hade de fått så ont i magen av det fina gräset att de knappt kunde stå upp, så vad kan man lära sig av detta? Jo, "att gräset är inte grönare på andra sidan! "
/ Cajsa

Det var en gång en katt som var så förskräckligt ensam att inte ens lopporna ville ha med honom att göra. Katten som hette Nils var så ful att när människorna såg honom tigga slutade det oftast med att hans brunspräckliga päls dränktes av vatten. Nils hade en bror som hette Max som var den snyggaste katten i hela staden med sin vita blanka päls som alltid strålade där han gick. Hans ögon var i en ljusblå färg till skillnad mot Nils ögon som hade olika färger, ett var grönt och ett brunt. Många katter trodde att Nils kom från rymden därför att han var den enda katten i staden vars ögon inte hade samma färg. I skolan hade Nils inga vänner, han gick alltid ensam. Nästan varje rast blev han retad för sitt hemska utseende, mest för att han hade mist sin svans i en olycka. Innerst inne hade Nils ett brustet hjärta som allt mer och mer splittrades i bitar på grund av alla som dagligen tryckte ner honom.

En gråmulen dag i slutet av oktober, Nils klass hade lektion när det helt plötsligt kom in en flickkatt så söt att han drog till sig allas blickar i klassrummet. Hennes päls var svart som natten och nosen var ljusrosa. Morrhåren var lockade och hennes öron stod på spets. Hon beskådade klassen och sökte efter en ledig plats. I klassrummet fanns det alltid bara en ledig stol, den var placerad jämte Nils för att ingen ville sitta bredvid honom. Flickkatten satte sig på stolen bredvid Nils, hon sträckte fram tassen och sa ”Hej, jag är Milly. Vem är du?” Nils började undra om han drömde, för aldrig någonsin hade en katt varit så vänlig och pratat med honom. Nils tog tag i Millys tass, han log och sa ”Hej, jag heter Nils.”

Dagarna gick och Nils och Milly var tillsammans med varandra varje dag. Nils var så glad att han hade funnit en vän som gjorde honom så glad! Både flick och pojkkatterna i staden kunde inte förstå att Milly kunde umgås med Nils som var den fulaste katten i hela staden. Men Milly såg något hos Nils som ingen annan katt gjorde.

En eftermiddag precis innan skolan skulle sluta för dagen gick Max fram till Nils och Milly med tunga steg. Nils såg på Max ansiktsuttryck att han var avundsjuk. Max öppnade munnen och sa vresigt ”Milly..kolla på honom, han är den fulaste katten i hela staden, och han är säkert lika dum som han är ful, varför lägger du ner tid på honom?” sa Max och hånskrattade. Milly slängde en blick på Nils och såg att han stirrade ner i marken. ”Jag gillar Nils för att han är sig själv och ingen annan. Han får mig att skratta och enligt mig är han vacker. Jag tycker att det är något alldeles speciellt med honom” sa Milly. Max fnös och gick sin väg som om han inte orkade anstränga sig åt dem något mer. Då sa Milly till Nils ”Vet du, jag har funnit en annan sorts skönhet, en som är mycket mer värd en den yttre.” Sedan pussade hon honom på nosen och log.

/Felicia Haglund

Blogginlägg 4

Det var en gång en man, som hade en häst. I flera år har hästen jobbat hårt och tränat för att bli en mästare i hästtrav 2009. Det är den finaste hästen i byn, hennes lena bruna färg glänser mot solen och hon är upp till 1.5 meter hög. Familjens hus är det största i byn och hästen har den största ladan och äng, som hon springer runt på och betar på sommaren.

En morgon när hästen skulle ut på en löpningsrunda ute i skogen stötte hon på en hund, de båda stannade upp och tittade på varandra. Hej sa hästen, vad gör du här ute? Hunden svarade med ett leende och sa, jag är ute och springer för att träna till hundmästerskapet 2009. Hästen talade om att hon också ska på mästerskapet, vi kan väl träffas där? Ja jätte bra idé sa hunden! De skiljdes olika vägar och hästen fortsatte sin springtur i skogen och sedan hem. Samma sak för hunden, när han kom hem från skogen talade han om för sin familj som bodde på en gård i samma by att han träffat en stor fin travhäst i skogen, som också skulle vara med i mästerskapet. Katten i familjen fick också reda på det och visste redan att det var den bästa hästen i byn och utsätts till den finaste. Senare på kvällen rusade katten in i huset, eftersom hon sover i ladugården. Hon väckte hunden och berättade om hästen och sa även att katten ville med till mästerskapet för att se både hästen och du min bror Luca, som är hunden.

Nästa dag redan tidigt på morgonen samlades alla djur som skulle delta i tävlingen för genomgång vad som kommer att ske i dagens mästerskap. Efter det tog hästen, hunden och katten sällskap hemåt. Hästen började berätta om sitt liv lite gran och sa att hon tränat sen hon varit litet föl och tävlingar är hennes liv här i byn, och i år kan jag bli mästare redan som 16 åring.

Wow sa katten! Lika så hunden. Hunden berättar att han då också ska tävla men det är inte för att bli någon stor mästare och bli bäst, utan för äran.

Hästen talade ut och sa, så skulle jag också velat haft det nu. Varför sa hunden?Hästen fortsatte berätta och sa, om jag vinner ikväll måste jag flytta till Estland för att satsa vidare och tävla mot bättre hästar, men det vill jag på ett sätt inte för trivs så bra här hemma på landet, speciellt när jag träffat er nu och kommit så nära vänner. När hästen svängde av mot sig och de andra två till sig, sa katten, vi måste hitta en lösning för att hästen ska stanna om hon nu vill det som hon säger. Två timmar innan tävlingen sprang katten och hunden bort till hästen och sa ”vi har en lösning på hur du ska slippa Estland” Efter tävlingen så rymmer vi om du vinner. Vi sticker till palatset Zoo där alla andra våra djurarter finns och lever, vi kan också bo där och leka varje dag. Efter ett tag bestämde de sig alla tre tillsammans att de skulle göra det, för nu kommer dom få leva tillsammans hela livet ut och alltid ha kul.

 Nu framme vid tävlingen. Hunden har redan sprungit sitt lopp och kom på en stolt första plats. Hästens tur att springa, och där är dom igång! Hon ligger trea inför sista varvet och tänker ”Det blir inget Estland i vilket fall om jag vinner, så jag ska visa alla att jag är bäst sen rymma till Zoo” Hon springer förbi alla hästar och folket jublar och skriker och hon springer in på första plats. Alla firar den bruna stora glansiga hästen Julia. Mot gryningen tar dom sin packning med mat och sov saker och ger sig iväg mot nya äventyr och det stora palatset Zoo som ligger en rätt lång bit bort. När dom kommer fram ser dom det stora lyxiga palatset med pooler, hus, ängar, skog och allt möjligt. Dom blir överlyckliga och stannar där resten av livet med ett lyckligt och underbart slut på sagan.

Det var en gång en liten kanin som hette Albin. Han bodde rätt så lång ut i skogen. En dag när Albin skulle ha födelsedagskalas bjöd han alla sina vänner, utom en. Den han inte bjöd var haren Per, han var duktig på allt och han var alltid snäll mot alla, och det tyckte inte Albin om. Han var avundsjuk på Per, men det vågade han inte erkänna för någon.

Dagen kom då kalaset skulle vara. Alla hans kompisar kom med fina presenter till Albin och han blev så glad för allt. Han trivdes verkligen när han var i det sällskapet. Efter ett tag undrade ett av djuren vart Per var. Albin svarade inte. Rätt som det var, frågade ekorren Alva också vart Per var. Han är inte bjuden på mitt kalas sa Albin med lite kaxighet i rösten. Djuren reagerade, och frågade varför han inte hade bjudit honom. Albin sa att hans mamma hade sagt att han bara fick bjuda åtta stycken, och då kunde Per inte komma. Alla djuren började röra på sig, och dom sa att det var dumt gjort av dig, antingen bjuder man alla eller bjuder man ingen alls. Albin blev helt ställd, han visste inte vad han skulle säga. Han hann inte öppna munnen förrän alla djuren hade tagit tillbaka sina presenter som dom gett honom och gått där ifrån.

Nästa dag när Albin kom till skolan, fick han många obehagliga blickar på sig av hans vänner. Ingen satte sig bredvid honom i klassrummet. På rasten lekte alla tillsammans utom Albin som satt och kollade på. Han skämdes över det han hade gjort. Han trodde inte att någon skulle reagera på det sättet.

Dagen där på, var det dax för skola igen. Stämningen var likadan som dagen innan. Albin kände sig utanför. Efter många om och men, gick han fram till Per. Per tog ett kliv bakåt. Han hade fått reda på kalaset Albin hade, och han var mycket ledsen för det. Albin bad om förlåtelse och sa att han aldrig mer skulle göra om det. Per funderade om han skulle förlåta honom eller inte. Men han sa att vi kan vell inte gå och vara ovänner och inte prata med varandra hela livet. Så jag förlåter dig, men jag blev faktiskt ledsen sa Per. Albin skämdes när han stod där, hur kunde jag vara så dum tänkte han. Alla klasskompisar stod runt dom i en ring. Nu går vi och leker tycker jag sa strutsen Håkan. Dom gick och lekte, och alla var vänner igen. Nu kändes det mycket bättre för alla, och speciellt för Albin.

”Så du själv bemöter andra, blir du själv bemött”

/Maja Johansson

Det var en gång en liten flicka. Flickan var alltid stressad och hennes nerver var alltid på helspänn. Hon var väldigt snäll och hon hjälpte alltid andra människor. Hon tog dock på sig för mycket arbete så att hon aldrig hann med att ha kul.
    En dag när hon gick på vägen hem från skolan så krockade hon med en gammal sengångare. Sengångaren föll till marken. Flickan bad om ursäkt och hjälpte honom upp. Flickan och sengångaren satte sig på en bänk och började prata. Flickan berättade om alla sina tusen planer inför veckan, när sengångaren plötsligt avbröt henne och utbrast:
–        Hur kan du stressa hela tiden? Det är inte bra för kroppen att stressa så mycket och det är inte bra för hjärnan att planera så mycket som du gör.
–        Jag är tvungen att planera och stressa! Om jag inte gör det så hinner jag inte med att göra allt det som jag måste göra, svarade flickan.
–        Men du måste inte göra alla de där sakerna! Du måste inte ta hand om alla. De kan faktiskt ta hand om sig själva. Gör som jag och ta dagen som den kommer och planera enbart det som måste planeras, replikerade sengångaren gäspandes.
     Det spred sig en tystnad över parkbänken där flickan och sengångaren satt. Man kunde se hur den lilla flickan tänkte där bakom gardinen av hennes långa blonda hår. Det var tyst ytterligare någon minut, sen utbrast flickan med gråt i rösten:
   – Jag måste hjälpa dem och för att hinna med det måste jag stressa och planera.

Sengångaren tänkte och sade sedan:
–        Du kan inte vara alla till lags. Du måste göra det som känns bäst. Du kan inte bara vårda andra, utan du måste även vårda dig själv. Ta tillvara på tiden som barn, du är bara barn en gång i tiden. Stressa inte med att växa upp, utan försök att leva livet och ha kul istället.
Med de orden reste sig den gamle sengångaren upp från bänken och hasade sig lugnt och metodiskt bort längs vägen.
      Flickan satt kvar på bänken och var som paralyserad. Kanske hade sengångaren rätt. Det kanske är dags att ändra sig och börja slappna av mer, tänkte flickan. Hon tog upp sin almanacka, tittade i den en sista gång och kastade den sedan i soptunnan. Hon kände en stark lättnad. Det var som om en stor sten hade lättat från hennes lilla hjärta. Hon suckade och började gå bort längs den kurviga vägen, lugnt och metodiskt.

 Sofia Nylander   SP09F

Vi var fast i den mörka djupa skogen. Vi hade nu spenderat fyra dygn med svans, öron och päls. Den mossiga stenen hade rätt, vi skulle aldrig ha druckit den där trolldrycken. Nu skulle vi vara apor föralltid..

Men vi gjorde det bästa av situationen jag och min sysslings brors kusins fasters systerson Kaj. Vi beslutade oss för att ta en närmare titt inne i djungeln som vi befann oss i. När vi kommit en bra bit bland blad, palmer och djur så ser vi plötsligt en stor anläggning. Den såg ut ungefär som ett militärt träningsfält. Både jag och Kaj fick ögon stora som fotbollar. Vi gick fram till något som såg ut som en startskylt. Kaj blev hysterisk och började hoppa upp och ner som en studsboll. Jag som inte lärt mig hantera apkroppen stog mest med svansen mellan benen. Vi undersökte träningsanläggningen, då plötsligt en buffel dök upp runt hörnet. Han presenterade sig så som Lars. Han berättade att det var han som ägde träningsanläggningen. Djur från alla håll kom hit för att träna. Kaj som varit tiokampare hela sin ungdomstid blev väldigt fascinerad av vad Lars berättade. Under tiden som Lars visade runt Kaj på anläggningen bekantade jag mig med några av de andra djuren som befann sig där. Jag träffade exempelvis på trilling trefotingarna Torbjörn, Yngve och Jonny. Dem berättade att de skulle delta i djungelslaget om 5 dagar. Det var en slags hinderbana som sträckte sig över hela djungeln. När jag sedan berättade om djungelslaget för Kaj tvekande han inte på att anmäla sig. Lars föreslog då att han kunde bli Kajs tränare under dessa 5 dagar. Men då drog Kaj upp historian att han varit en begåvad tiokampare och att han inte behövde någon tränare. Under de två första dagarna såg jag hur hårt de andra tävlande djuren tränade. Men Kaj han satt bara upp i sitt palmträd och kollade ner och skrattade åt de andra djuren. Jag frågade flera gånger om han inte skulle gå ner och träna lite, eller om han inte skulle ta en runda runt djungeln för att se de olika hinderna. Men Kaj bara skakade på huvudet och sa att de inte vara några problem och att han kommer klara det galant.

Två dagar till gick och Kaj satt fortfarande orörd i sitt palmträd. Han surplade på sina lerdrinkar och åt sina friterade maskar. När sedan den stora dagen kom och det var dags för tävling kom Kaj kaxigt gående iförd en guldig träningsoverall. När starkskottet sköts sprang alla djuren till första hindret. Kaj klarade sig bra och låg på en fjärde plats efter fjärde hindret. Men efter att ha simmat över krokodilsjön började Kaj tappa sin fjärdeplats och han låg nu på delad sista plats tillsammans med snigeln Simon. När hälften av hinderbanan var kvar, var Kaj tvungen att stanna. Han suckade dystert när Simon kom glidande på sitt slem förbi Kaj. Vid mållinjen var det glada tjut som hördes, det var en av trefotningarna som kommit först in i mål. När alla passerat mållinjen förutom Kaj började vi bli oroliga. Alla djuren fick bege sig ut i djungeln för att leta efter Kaj. Efter många timmars letande hittade vi tillslut Kaj uppe i sitt palmträd. Han hade gett upp efter halva hinderbanan eftersom att han inte orkade mer. Han erkände att han skulle behövt lite mer träning men han var så säker på att han skulle vinna i alla fall. Men det var inte samma sak att vara tiokamps mästare i en människokropp som att vara det i en apkropp. Kaj tog ut vinsten i förskott och det är något han inte borde ha gjort eller lär göra om.

/Emmy Eliasson

Sagan om åsnan och ormen

Det var en gång en åsna som hette Glory och han bodde i djungeln . En dag möter åsnan en orm som heter Maran. Glory hade inte ätit på flera dagar och var dödshungrig. Åsnan berättade för ormen att han var hungrig och ville ha mat. Ormen sa att det finns en björn som bor i en grotta inne i djungeln, och där finns det väldigt mycket mat. När björnen brukar vara ute och jaga så brukar ormen slingra sig in och stjäla lite mat.

-          Följ med mig dit. Det finns jättemycket god mat där som du kommer älska.
Åsnan tvekar lite på ormens förlag men känner att hungern kommer före rädslan.  Ormen verkar vara en trevlig typ och dem går och pratar på vägen till grottan. När dem har kommit en bit möter dem en liten hund.

-          Lita inte på maran viskar hunden i åsnans öra. Hon är en falsk orm. Hon lurade min kusin förra veckan 
och nu är han död.
-          Nejnej. Det skulle aldrig Maran göra. Hon är snäll. Hon ska visa mig ett ställe där de finns mat.
-          Gör som du vill säger hunden. Men nu har jag varnat dig.

Ormen kunde inte höra vad hunden sa för den har väldigt dålig hörsel. Efter en stund kommer dem fram till en å. Då får en ekorre syn på ormen och känner självklart igen henne. Den springer fram till åsnan och även den säger att ormen är elak och kommer lura honom. Men Åsnan tror inte på ekorren och dem går vidare.

-          Där framme är grottan. Du kan gå i förväg in och tar för dig. Björnen är inte hemma så det är fritt fram att äta så mycket mat du vill. Och sen kan du ta med sig lite mat hem. Alltid bra att lägga i skafferiet.
-          Men jag vågar inte gå dit själv säger åsnan.
-          Var inte feg nu. Gå bara in, det är inget att vara rädd för.

Åsnan går upp mot grottan medans ormen ligger och solar sig på kullen. Åsnan är rädd men magen kurrar och han gör allt för att få mat. Precis innan han går in i grottan få han syn på en liten mink som ligger sönderslagen och helt blodig.

-          Vad har händ med dig? Frågade åsnan.
-          Jag var hungrig och ville ha mat. Och så träffade jag en orm som sa att de fanns jättemycket mat i den här grottan. Men hon sa inget om att de var en läskig björn i grottan som slog ner alla som försökte röra han mat. Men om du hjälper mig kan vi gå hem till mig och där har min mamma gjort en god soppa.

Då började åsnan tänka efter och tänka på allt som alla djur sagt. Ormen kanske inte är så mycket att lita på. Åsnan hjälpte den stackars minken snäll som han var. När dem kom hem till mink familjen fick han syn på en stor gryta med grönsakssoppa. Hans dag var räddad!

När åsnan var mätt och belåten smidde han en plan. Åsnan ville hämnas på den lömske ormen så han gick tillbaka till alla djur som dem mötte på vägen och berättade hur dem skulle göra. Alla djur tyckte det var en lysande idé. Nu kommer han inte kunna lura fler stackars djur. De hittade en brunn och sen gick dem och letade upp ormen. Efter en stunds letande hittade dem ormen.

-          Ormen, vet du vad vi har hittat säger åsnan. Vi har hittat guldmynt.
-          Nämen vad är de ni säger! Vart finns dem? Frågade ormen.
-          Det är inte så långt här ifrån. Det finns en brunn och där i finns dem.
-          Vad väntar vi på säger ormen. Vi går dit!

När dem var framme skyndade sig ormen ner i brunnen för att få tag i pengarna. När han kom ner märkte han att det inte fanns några pengar och försökte därför ta sig upp. Men väggarna var så hala så han blev kvar där nere. Slipp snapp snut så var sagan slut

/ Jessica Johansson

”Man ska inte lita på alla”

Den utmobbade kaninen

 I den mörka och stora skogen bodde de tre små kaninerna, Kalle, Oskar och Gösta. Kalle var en annorlunda kanin, han såg inte ut som alla andra. Han hade endast ett öra och ansiktet var tillplattat. Bara för att han såg ut på det här sättet så mobbade de andra kaninerna honom.
Kalle tyckte oftast det var lugnt i skogen, men han saknade en kompis.

–        Varför står du här och hänger din fula kanin, sa ofta den elaka kaninen Gösta. Gösta såg själv inte så bra ut, men han var bra på att skaffa mat så därför hade han många vänner ute i skogen.
Den andra kaninen Oskar var barn till kungen av kaninerna. Därför hade Oskar mycket dyrbarheter i sitt underbart fina kaninhål. Nästan ingen fick hälsa på Oskar, speciellt inte Kalle.
Kalle funderade länge på hur han skulle ändra på sig för att kunna passa in. Han försökte med allting, men alla andra bara skrattade åt honom.

–        Vad är de för fel på mig? Tänkte ofta den speciella kaninen. Han längtade tills han kunde få vara glad och har roligt med de andra kaninerna. Han hade frågat många gånger om han fick vara med när de lekte kurragömma. En gång fick han vara med, men de enda dem sa till den stackars kaninen var ”vad dålig du är, du skrämmer ju alla andra med ditt fula ansikte så ingen vågar gå fram”. Kalle såg de som positivt, men alla andra skulle klaga emot. ”Man ser ju dig jätteväl när du är så ful, vad är de för positivt med det?”

Kalle klarade inte av det här mer, så han bestämde sig för att resa i väg en vecka för att se om någon saknade honom.
Han packade ner alla sina saker i en väska för att sedan bege sig. Han gick till de två kaninerna först för att se en sista gång om han fick vara med, men det fick han inte.
De två kaninerna såg att han hade packning med sig och frågade vart han skulle. Nu trodde Kalle att de två kaninerna kanske skulle bry sig, Så han berättade.
Gösta och Oskar bara skrattade.
-         Haha! Tror du själv att du kommer klara dig ute i skogen själv? Du kommer att bli uppäten. Hoppas vi aldrig mer hinner ser ditt fule tryne igen.
Där gick gränsen. Nu var Kalle väldigt ledsen. Varför skulle han inte klara sig själv? Han har varit själv hela sitt liv.

Han sprang igenom den mörka och dimmiga skogen så snabbt han kunde tills han inte orkade mer, tills han trillade ihop och grät. Han grät enda tills han somnade. Där låg Kalle alldeles ensam precis som vanligt utan att någon brytt sig vart han var.

Dagen efter när Kalle vaknade visste han inte vart han var. Det enda han såg var sin fula spegelbild i vattnet. Han tvättade sig lite för att sedan gå vidare. Han saknade sitt hem lite, men han visste att ingen saknade honom så han ville inte gå tillbaka.

Skogsvägen var väldigt lång, den tog aldrig slut. Det var också väldigt tyst, det enda han hörde var hans egna fotspår i marken.
Efter några timmar i kylan kände sig kaninen hungrig. Han fångade lite myror och åt, sedan kände han sig belåten.
Kalle kunde inte jaga. Han hade aldrig hunnit lära sig det för att hans föräldrar dog tidigt på grund av jägare som skjutit dem i skogen. Efter denna tragiska händelse har inte Kalle haft någon att prata med i ca 2 år.

När han vilat efter maten hörde han något framför sig. En björn!
Björnen såg hungrig ut och Kalle såg hur han siktade sig in på honom.
Kalle började springa och den stora bruna och farliga björnen kom genast efter.
Björnen jagade kaninen länge, han gav aldrig upp. Kalle kände sig mycket trött när han äntligen närmade sig hemmet igen. Han behövde hjälp.
När Oskar och Gösta ser den stackars Kalle som blir jagad får dem panik.
- Hjälp! Skrek Kalle. De andra två bara kollade på honom för att sedan dra i väg för att gömma sig i buskarna. ”Vi vill inte själva bli dödade” tänkte de två kaninerna tysta för sig själva. De ville inte rädda honom. Så istället fick dem se när Björnen slukade Kalle med ett tugg. Det sista Kalle sa var ”tack för ingenting” sedan var han borta.

De två kaninerna ångrade sig nu efter allt de gjort mot Kalle. De tänkte länge på denna händelse och allt dem gjort innan mot honom. Om de fick spola tillbaka tiden så skulle de låtit Kalle vara med på allt dem gjorde. Om de hade låtit honom vara med från början hade aldrig Kalle åkt i väg och då hade han inte träffat björnen. Oskar och Gösta fick kämpa med sitt dåliga samvete hela livet, efter detta mobbade dem aldrig någon mer.
De lärde sig i alla fall en läxa att man aldrig ska skiljas som ovänner. De lärde sig också att man aldrig ska lämna någon utanför.

Av: Sarah wiklund

"VARGEN SOM LÄRDE SIG EN LÄXA" 

Det var en gång en varg och en liten, tjock kanin som bodde i en djup urskog dit ingen människa kunde hitta. Vargen och kaninen bodde tillsammans i ett litet hus. De lekte varje dag bland de höga granarna och mosstäckta stenarna.

En dag när dem hade varit och plockat svamp, kunde dem inte hitta hem.
– Vad ska vi göra? Snyftade kaninen oroligt.
– Oroa dig inte, svarade vargen som nästan aldrig var rädd.

Rätt som det var kom en tvättbjörn gåendes mot vargen och kaninen.
- Snälla tvättbjörn, hjälp oss att hitta hem, bad kaninen.
- Jag hittar överallt i denna skog. Så det är klart att jag kan hjälpa er, svarade tvättbjörnen.

 Bara en liten stund senare var de tre djuren framme vid vargens och kaninens hus.
- Hur ska vi kunna tacka dig? Vi har inget att bjuda på, sa kaninen.
- Jag har ingenstans att bo, så jag kanske kan bo hos er? Föreslog tvättbjörnen.
- Det kommer inte på fråga. Här bor jag och kaninen. Du hjälpte oss bara att hitta hem, så   försvinn nu, sa vargen snabbt.
- Det var det dummaste jag har hört, det är klart att han ska bo med oss, sa kaninen.
- Det är nog bäst att jag går, sa tvättbjörnen ledsamt och försvann in i skogen.

Den kvällen vägrade kaninen att prata med vargen och nästa morgon när vargen vaknade, var kaninen borta. Vargen blev lite fundersam men tänkte att kaninen förmodligen skulle dyka upp. Det gjorde han dock inte, så på kvällen gick vargen ut för att leta. Då fick han syn på kaninen och tvättbjörnen som satt lutade mot ett träd och åt skogshallon. Detta gjorde att vargen blev arg och ledsen, så han återvände hem.

Dagar gick utan att vargen gick ut. Han undrade vad han skulle säga om han träffade kaninen och tvättbjörnen. Och hur skulle dem bete sig mot honom? Vargen ångrade så vad han hade sagt till tvättbjörnen, men han vågade inte säga förlåt.

En natt vaknade vargen av att han hörde en röst som viskade något.
- Du kommer aldrig få några vänner mer om du säger taskiga saker, sa rösten tyst tre gånger.
Vargen blev rädd och trodde att det var hans samvete som talade, men snart somnade han om igen. Det han inte visste om, var att det var kaninen som hade legat under hans säng och viskat allt för att vargen skulle lära sig en läxa.

Dagen därpå gick vargen upp tidigt och åt frukost. Sedan gick han ut för att leta reda på kaninen och tvättbjörnen. Han hittade dem snabbt vid den lilla bäcken en bit från hemmet. Efter lite tvivel gick han tillslut fram och sa till tvättbjörnen:
- Förlåt för det jag sa till dig, det var mycket dumt sagt. Jag har lärt mig en viktig sak, det är att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Så, det är klart att vi ska bli vänner och att du ska bo hos mig och kaninen.

Tvättbjörnen blev glad över vargens ord, och förlät honom. Efter det levde de tre djuren lyckliga i alla sina dagar i det lilla huset i skogen.

/Rebecca Lindström

I törnrosasagan fann jag rätt många kännetecken för sagor. Då Törnrosa är en väldigt gammal och klassisk saga så innehåller den nästan alla typiska kännetecken som man förväntar sig av en saga. Det jag la märke till allra först var ”Det var en gång” som nästan alla sagor börjar med. Sagan slutade dessutom lyckligt som man kunde lista ut. Det finns även motsatspar i sagan, den onda féen och de goda som också är ett kännetecken för sagor. Något annat som ofta återkommer i sagor är förtrollningar eller förbannelser så även i Törnrosa som fick en förbannelse av den onda féen. Ytterliggare ett kännetecken för sagor är att en ståtlig prins dyker upp i slutet av sagan och räddar prinsessan, denna gång räddade han inte prinsessan utan nöjde sig med att kyssa henne. Ofta är det tre eller sju-tal i sagor, denna gången var det dock 13 féer, man kan undra om kungen bara bjöd in 12 féer för att talet 13 är ett oturstal.

Författaren beskriver inte särskilt detaljerat hur huvudpersonerna är och ser ut. Mest beskrivs Törnrosa (som en vacker, klok och älskad person) i och med att det är henne sagan handlar om. De finns två andra ”viktiga” personer i sagan de presenteras som den onda fen och den goda fen. Det är dessa personer som har störst betydelse i sagan. Man får veta att sagan utspelar sig på slottet där törnrosa bor. Författaren beskriver väldigt bra om hur allt stannade upp precis som det var när Törnrosa föll i djup sömn.

/Felicia Haglund

Det som kännetecknar sagan Rapunsel är för det första början som är ”Det var en gång…” men ett annat tydligt tecken är att det goda möter det onda. Häxan är en ond karaktär medan Rapunsels pappa tillexempel bara vill sin hustru väl, alltså har han en god roll i sagan. Ett annat kännetecken var det typiska 3-talet (”den smakade så gott att hon nästa dag längtade tre gånger så mycket efter rapunsel som förut”). Det sista som kännetecknar sagan är det lyckliga slutet ”och så levde de lyckliga och nöjda”.
Sagan utspelar sig i en skog där tornet Rapunsel sitter i ligger och temat i sagan tror jag var lite utav ”förbjuden kärlek”.

/Elin Ahlgren

blogginlägg 2:
Jag tror att Snövit och Rosenröds sensmoral är att man kanske inte alltid ska vara så snäll som man vill mot dom man inte känner. Man vill ofta vara snäll och hjälpsam men det kan också sluta fel,som det delvis gör i detta fallet. Snövit och rosenröd hjäplte dvärgarna som fastnat med sitt skägg genom att klippa av det, dvärgarna var inte alls tacksamma och en av dvärgarna förbannar dom med evig olycka.
Jag hittar inte något direkt tema i min berättelse. Det skulle isåfall vara ''gott möter ont'' tycker jag.

Blogginlägg 3:
Berättelsen börjar med '' det var en gång '' , det är ett typiskt kännetecken.
Det är även ett lyckligt slut. '' de levde lyckliga i alla sina dagar '' .
Snövit och Rosenröd är två helt olika personer. Den ena är lung och den andra är lite mer busig.

Miljön varierar väldigt mycket i berättelsen, Det är både vinter och vår tror jag. eftersom björnen bodde där under vinter och lämnade dom sedan framåt våren då han skulle vakta sina så kallade '' skatter '' .

blogginlägg 2
Jag tror att svinaherdens sensmoral är att man måste våga.
Man är ofta rädd för att misslyckas men vågar man inte testa kan man inte heller lyckas.
Det tror jag eftersom trots att prinsen i min saga visste att han var fattig och att prinsessan
kunde få vilken annan rik och vacker prins hon ville, vågade han ändå åka till hennes slott
och försöka!Denna gången misslyckades han och det sutade med att både han och prinsessan
blev utslängda ur hennes pappas, kejsarens, slott men han vågade och nästa gång kanske
han lyckas.

blogginlägg 3
Min saga hade många typiska kännetäcken för sagor och fabler.
Tillexempel början sagan med "Det var en gång.."
Det fanns också många motsatspar,  rik och fattig, prinsen i detta fallet var fattig, prinsessan var rik.
Ung och gammal förekom också, kejsaren var gammal och prinsessan var ung.
God och ond förekom också och prinsessans hovdamer var av typiska sju-talet.
Temat i min saga tror jag var olycklig kärlek. Prinsen var olyckligt kär i prinsessan.
Miljöbeskrivningar hittade jag inga, men eftersom de är ute i t-shirt på bilden antar jag att det är sommar iallafall.

2.Sensmoralen i jack och bönstängeln skulle kunna vara att det finns hopp för alla. Bara för att man är fattig behöver det inte hålla i sig hela livet, när man minst anar det kan livet få en vändning. Precis som det gjorde för Jack och hans mor. Vem hade kunnat tro att ett par ynka bönor kunde ge så mycket, det bevisar att även en dålig affär kan i slutändan leda till något gott.

Temat i berättelsen tycker jag är en blandning av gott möter ont, fattigdom samt rikedom och nyfikenheten och modet i Jack som får honom att våga bestiga den stora bönstängeln plus att han får ta ut sin hämnd på jätten som dödat hans far.

3.Jack och bönstängeln är en typisk saga som utspelar sig på en obestämd plats i en obestämd tid.  Då mönstret i sagan påminner om så många andra berättelser till exempel när man först får träffa Jack och hans mor i hemmet och se lite av deras livsstil därefter händer ett uppbrott, det vill säga att bönstängeln växer fram och Jack beger sig iväg på ett äventyr och självklart så kommer det traditionella slutet, där alla lever lyckliga i alla sina dagar. 

Ett motsatspar i sagan skulle kunna vara Jack, hans mor och fen som tillhör den goda sidan medans den grymma jätten ensam tillhör den onda sidan, och detta beskrivs i texten då man får veta att jätten dödat Jacks far.  

I början på sagan skriver författaren att Jack är lat och slösaktig, men Jack förändras med tiden till att vara motsatsen, han blir orädd, äventyrslysten och nyfiken man kan också kalla honom räddaren i nöden då han ser till att hans familj inte förblir fattiga resten av sitt liv, han tar rollen som mannen i huset.  

Det landet man kommer till när man klättrat upp för bönstjälken beskrivs i texten vara ett besynnerligt land, och nog var det besynnerligt då det flesta saker var gjorda av renaste guld där. Till skillnad från nere i byn så verkar  inte fattigdom vara något problem i landet där uppe.

Puss och kram :D

blogginlägg 2:

Berättelsen arbetsbytet sensmoral är nog att man aldrig ska underskatta någons arbete. Eftersom Fritz klagade på sitt jordbruksarbete och påstod att hans fru Liesi hade det lätt som skötte hushållet föreslog Liesi att dom skulle byta arbete. De gjorde sedan det och i slutändan visade det sig att Liesi klarade Fritz arbete lika bra som honom själv men Fritz däremot klarade inte av Leisis hushållsarbete.

Jag hittar inte något direkt tema i texten, det skulle isåfall vara bekännelse eftersom Fritz sedan fick erkänna att Leisis arbete inte var så lätt som han hade trott.

Blogginlägg 3:

Sagan slutade med att Fritz ville byta tillbaka till sitt vanliga jobb och lovade att aldrig mer klaga på Liesi, så dem levde lyckliga i alla sina dagar. Det var ett typiskt kännetecken för sagor.

Fritz beskrivs vara en person som klagar ganska mycket och inte kan sätta sig in riktigt i andras situationer och hur dem har det. Liesi verkar däremot som en ganska lätt person som gör det hon blir tillsagd.

Miljön verkar vara varm eftersom Fritz säger att han skulle sitta utomhus i den svala skuggan så det är antingen vår eller sommar.

/Sara Bernsby

Denna sagan handlar om Rapunsel, som av sina föräldrar blev bortlämnad till en häxa.

Hennes mamma lockades av häxans trädgård fylld med härliga örter, grönsaker och frukter. Mamman fick pappan att stjäla av häxan. Han avslöjades och häxan krävde att få deras nyfödda barn. Rapunsel, döptes av häxan efter en grönsak i häxans trädgård.

När Rapunsel fyllde 12 år tog häxan henne till ett torn långt in i skogen. Tornet saknade trappa och dörr och hade enbart ett fönster. Rapunsel var en vacker flicka med långt gyllenblont hår. Varje gång häxan ville komma upp till henne sa hon:
Rapunsel, Rapunsel, dotter min,
låna mig hårflätan din!
Då släppte Rapunsel ner sin hårfläta.

En dag red kungasonen förbi och hörde en ljuv stämma från tornet. Han stannade upp och lyssnade. Kungasonen greps av längtan att få träffa den han hört sjunga så vackert. Han kom tillbaka och tog sig upp till Rapunsel.  Hon blev först förskräckt men sedan förälskad. Han kom tillbaka till henne varje kväll och planerade för att hjälpa henne rymma. Planerna avslöjades av häxan och hon klippte av Rapunsel hennes långa fläta och förpassade henne till vildmarken. Ovetande kom kungasonen tillbaka och klättrade upp till, vad han trodde, Rapunsel. Men där möttes han av häxan som lät honom veta att han förlorat Rapunsel. Kungasonen blev förtvivlad och hoppade från tornet rakt ner bland törnerna som sargade hans ögon så han blev blind. Han famlade runt och hamnade i vildmarken där han återförenades med Rapunsel. Hon föll två tårar i hans ögon och han fick tillbaka sin syn. Han tog henne till sitt kungarike och där de levde lyckliga.


/elin ahlgren

Blogginlägg 2

Jag tycker att sagans sensmoral är att man inte ska stjäla. Nordanvinden är inte snäll för han snor den fattiga familjens mat och sen när han får gåvor av nordanvinden blir dem stulna av ännu en oärlig person.  Sagan gå ut på att vara ärlig, det vinner man mest på. ”ärlighet varar längst”

Temat i sagan ärlighet och hämnd. Man ska vara ärlig och inte stjäla från andra. I slutet av sagan hämnas pojken på den elaka tjuven som snott hans gåvor och han erkänner och ger tillbaka allt.

Blogginlägg 3

Typiska kännetecken för sagan är att den börjar med ”det var en gång”. Antalet 3 upprepas i sagan. Först går han och hämtar mat 3 gånger och sen går han till Nordanvinden och får 3 gåvor. Det står ingenting om vart dem är eller när det utspelas, men det är i skogen. Familjen är fattig och Nordvinden är rik och bor i ett slott. Det är också ett kännetecken för sagan.

Miljön är väldigt blåsig. Det är förmodligen höst eller vinter för det står i sagan att han inte hinner hem förrens det blir mörkt. Familjen är fattig och består av en sjuk änka och hennes son. Man får inte reda på nått hur dem ser ut.
/Jessica Johansson

Blogginlägg 2

Sensmoralen i sagan uttrycks som att djuren lever ett sämre liv i dagens situation. Det ändrade de fyra djuren genom nya äventyr, djuren var en åsna,hund,katt och en tupp. De ville förenkla livet med sällskap och kärleken. Dom fyra djuren hittade det snabbt och dom ville bli stadsmusikaler ihop men tillslut genom rädslan i fabeln skrämde djuren iväg ett par rövare från deras hus där det fanns fullt med mat och värme. Fabelns tema uttrycks positivt, med kärlek,gemenskap och en bra sammanhållning.

Blogginlägg 3

Min fabel kännetecknas som en god och snäll saga. Det är fyra djur inblandade där dom utspelar sig på sina gårdar och ute i vardagsmiljön, dock vet man inte vart i världen, exempel vilken gård och miljö det utspelar sig i. Sagan är god och snäll för att djuren har kärlek och gemenskap ihop. Djuren talar ett sådant bra människa språk så man förstår perfekt, det är typiskt för en fabel. Jag tro den är gjord på så vis eftersom små barn ska förstå sagan lätt och kunna skratta när dom läser den. Författaren har skrivit den bra så att man ser en bild framför sig hur det ser ut i sagans miljö och beskrivning på djurens levnad. Det är ett lyckligt slut då rövarna blev beslagtagna och djuren tog deras hus med mat och sovplats.

2. Sensmoralen i "Sagan om saltet" tycker jag är att alla är värda en andra chans. Fadern tar inte Ivan seriöst när han ber om en chans att lyckas bli förmögen utan skickar bara med honom trasor. Så när Ivan sedan kommer tillbaka hem med allt guld, silver och ädelstenar han fick från saltet han funnit bevisar han att får man en till chans är det lättare att nå sitt mål. Temat i min saga handlar om revansch, att ge tillbaka på de som inte tror att man kan lyckas.

3. Ett typiskt kännetecken i min saga är tretalet som kommer tillbaka mer än en gång, t.ex. 3 söner och 3 st i kungafamiljen. Ett annat kännetecken är det klassiska mönstret där huvudpersonen gör uppbrott från hemmet och ger sig ut på ett äventyr för att sedan återvända hem igen. Denna saga har även det lyckliga slutet som det borde finnas för att det ska bli en bra saga. Vilken tid sagan utspelar sig på får man aldrig reda på. Man får inte heller någon syn på hur Ivan ser ut eller vilka egenskaper han har, mer än att han är lat.
/ Cajsa Gustafzon

                                                      BLOGGINLÄGG 2                      

Sagans sensmoral är att "ingenting är omöjligt" för först är han en fattig pojk utan en familj, sen så får ju han massor utav pengar från katten han sålde. Då blir han mycket rik och han skaffar en familj. Han blir också president i London.

Jag tycker att det finns två stycken teman i denna saga. Först är han olycklig eftersom han inte har någon familj och är mycket fattig. Det andra temat är lycka för han får ju alla dom där pengarna från sin katt och blir rik, och så får han ju en familj som han älskar.


                                                      BLOGGINLÄGG 3

Den här sagan har några typiska kännetecken. Ett av dom är att sagan börjar med "en gång för länge sedan".
Det ett annat typiskt tecken är rik och fattif för pojken är fattig och dom han flyttar till är rika.
Den här slutar också med ett lyckligt slut som är typiskt sagor.

Dom berättar inte så mycket om hur det ser ut på platsen det ända dom berättar är att Dick får sova i en vindkammare full med råttor.
Sagan utspelar i större del av sagan i London, men ibörjan utspelar den sig i en lite by i england.
dom som är med i sagan är ju kokerskan och husbonden.
det ända men får veta om utseendet är att kokerskan är ganska så tjock och husbonden berättar dom inget om.
Dom berättar att kokerskan är en mycket elak och otravlig kvinna för hon ville inte ge Dick mat när han tiggde och hon gav honom stryk. Husbonden är en mycket snäll man för han låter Dick bo hemma hos honom och han sa till kokerskan när hon  gav Dick stryk.

Blogginlägg 2:

Man ska inte göra allt för att få det man vill – kejsaren gjorde allt för sina kläder, Han litade på främlingar som skulle göra speciella kläder till honom. 
Kungen vill så gärna ha kläderna så han var redo att göra och ge så mycket som möjligt, som blir fel i slutändan, de ljög. 

Temat i sagan är: godtrohet. Om någon säger något så tror den andra på det.Ett exempel från vår vardag: Om någon ljuger och säger att den inte ska på fest till sina föräldrar. Sedan säger personen den bara ska vara hemma och ha en mysig hemmakväll. Även fast hon/han har festkläder och är ovanligt mycket sminkad så tror föräldrarna på det.
Nästan samma sak händer i sagan, fast i ett annat perspektiv. De två bedragarna kommer till kejsarens hemstad och säger att de ska göra fina kläder av speciella tyger och så tror han på det. Även fast han inte alls känner personerna.

Han litar också på sina 2 bästa arbetare som han bad och litade att de skulle gå upp för att kolla till kläderna. ”Man såg inte kläderna om man inte var tillräckligt bra för sitt arbete”. Därför ljög arbetarna om att de såg kläderna och kejsaren litade på dem.
Man kan också säga att temat är lurenderi.

Blogginlägg 3:
Den här sagan är obestämd. Man vet inte vart eller när den ska utspela sig.

Miljön beskrivs inte så bra i sagan, men när jag ser bilden i huvudet på hur de ser ut så ser jag en mycket fin och stor stad med mycket besök från olika folkgrupper.
Kejsarens klädkammare är som finast, ljust och vackert.

Kännetecken i sagan som man känner igen i andra sagor är motsatts orden och talet 3.
Talet tre kommer fram i slutet på sagan då de skriker ”men han har ingenting på sig” tre gånger.
Rik-fattig, fult- vackert och sen får vi inte glömma naken-påklädd. Kejsarens älskade kläder och hade jämt det på sig, när han blev lurad så hade han inga kläder på sig. Han gick från påklädd till naken på bara någon timme.

Jag tänker mig kejsaren som en rik egoistisk och klädfixerad man. Han är van vad att få precis vad/som han vill.
De två bedragarna var onda och gjorde allt för pengarna och brydde sig inte alls på om kejsaren skulle bli sårad när de ljugit för honom. De visste att kejsaren skulle bli utskrattad.
Hans två bra arbetande män som beskrivs extra mycket i sagan var blyga och vågade inte stå för vad de tycker/tror. De vågade inte erkänna att de inte såg några kläder för att de inte ville förlora jobbet.
Grupptrycket spred sig i staden. När en sa att de såg kläderna sa de andra det också. Alltså föll folkmassan för trycket, sen när en vågade säga vad dem såg så vågade alla andra det.

/ Sarah W

BLOGGINLÄGG 2

I sagan om "Loppan" som jag sammanfattade, tycker jag sensmoralen leder till ordspråket; "man ska inte ha roligt på andras bekostnad". Just för att kungen först hade roligt på loppans bekostnad, genom att göda och döda honom. För att sedan använda honom som en gåta för att ha roligt på folkets bekostnad. Kungen skapade gåtan för att han ville skratta och ha roligt, samtidigt som hans dotter var priset. Men hur kul var det för prinsarna och hertingarna när de kom och kungen bara satt och skrattade åt dem där på sin tron?

Loppan tycker inte jag följer något solklart tema. Sagan i säg tycker jag personligen är lite små rolig. Men gång på gång bli man påmind om kungens makt. (tex: att han kunde bestämma att den personen som gissade fel på gåtan skulle hängas.) Enligt mig följer den ett humoristisk tema med inslag av makt och övertag. 

BLOGGINLÄGG 3

Ett slott, en kung och en prinsessa, redan där tre typiska kännertecken för en saga. Och för att fortsätta på 3 talet så uppkom det just mycket i Loppan. Hertingen träffar 3 djur på sin färd till slottet, en myra, skalbagge och mus. Prinsarna kom från tre olika land, Spanien, Portugal och Frankrike. Hertingen har också fått det "typiska mönstret". Han reser hemifrån, åker på ett riskfyllt äventyr och återvänder hem med en seger, och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Även den klassiska inledningen lyckas författaren klämma in "Det var en gång..".

Författaren som skrivit denna sagan måste haft en livlig fantasi. Miljöer och personer beskriv ingående och man ser allting framför sig. Det handlar först om den "vanliga och enkla" kungen som älskar att skratta och att lösa gåtor. Han bor på ett stort slott tillsammans med sin mycket vackra dotter. Men kanske började man får upp ögonen lite mer när författaren kommer till hertingens del av sagan. Skogen som han vandrar i, djuren som han hör, hans nervositet som han känner, ja författaren fick med det mesta på ett par rader. Det är en bra, rolig och genomtänkt saga!

/Emmy Eliasson

Till skillnad från andra Disney filmer som ofta har en väldigt tydlig sensmoral är den i Törnrosa mer diffus. Törnrosasagan är en gammal berättelse som härstammar från 1300-talet då samhällsvärderingar skiljde sig mycket från hur de ser ut idag. Därför tror jag att det är svårt att se en tydlig sensmoral.
Sagans teman är kärlek, avundsjuka och hämnd. Så därför bör ju även sagans sensmoral handlar om dessa teman. Jag tycker dock att den tydligaste sensmoralen i sagan handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Med tanke på att prinsessan sov i hundra år så hade prinsen en väldig tur som lyckades vara på plats just exakt den dagen då törnrosbuskarna förvandlades till blommor och den 100-åriga förbannelsen bröts. Man kan ju bara tänka sig hur många prinsar som genom årens lopp hade kämpat mot taggarna för att komma in i slottet helt i onödan då förbannelsen oavsett vad de gjorde skulle vara i 100 år.

/Felicia Haglund

Blogginlägg 2

Sensmoralen i ''Prinsessan på ärten'' är att man inte ska döma folk efter utseendet, för det är insidan som räknas. I sagan står det att drottningen inte tycker att hon ser ut som en prinsessa men i slutändan får hon reda på att hon faktist var en riktig prinsessa. Jag kan tyda två teman i sagan, den första är olycklig kärlek för prinsen var bedrövad över att han inte hade funnit sin rätte prinsessa och den andra är kärlek för att tillslut gifte dem sig och levde lyckliga i alla sina dagar.


Blogginlägg 3

De typiska kännetecken för sagor som jag hittar i min text är ''Det var en gång'' och att det slutar lyckligt. Även att det handlar om prinsar och prinsessor är typiska kännetecken. Sagan utspelar sig också på en obestämd plats i en obestämd tid.

Sagan utspelar sig på ett slott. Författaren beskriver inte miljön så mycket men han beskriver sängkammaren mer utförligt. Till exempel hur det är bäddat. Prinsessan har långt blondt hår, skor och en klänning. Prinsessans egenskaper anser jag vara en ärlig person när hon berättar att hon är en riktig prinsessa och hon har ett vänligt bemötande. Prinsen beskrivs inte på något sätt hur han ser ut men han är väldigt kräsen av sig för att det duger inte med vem som hälst utan det måste vara en riktig prinsessa. Samtidigt tycker jag endå att han är tålmodig eftersom han rest, väntat och längtat efter den rätta i hela sitt liv. I sagan näms det inte heller hur Kungen ser ut men han är med på en bild. Där har han en stor guldkrona och bär en kunglig mantel medan han håller i ett paraply. Kungens egenskap är vänlighet och generösitet när han låter prinsessan få skydd under natten. Den sista personen som finns med i sagan är drottningen. Hon beskrivs som gammal i sagan och hennes egenskap är misstänksamhet för att hon säger till prinsessan att hon tänker ta reda på om hon är en riktig prinsessa.


// madde

Det finns några klassiska kännetecken för en saga i texten om Aladdin.

Aladdin lever mycket fattigt och hans mamma måste arbeta hårt för att kunna försörja dem. Däremot lever han mycket rikt och lyckligt i slutet av sagan på grund av att han har kämpat i ett äventyr, det är typiskt för en saga.

Sedan finns det även onaturliga händelser, som att trollkarlen öppnar upp marken och där nere finns en magisk lampa och juveler i mängder.

Sagan består också av en kamp mellan det goda och det onda. Aladdin är god och trollkarlen ond. Aladdin vinner tillslut genom att döda trollkarlen, och lever sedan lyckligt i alla sina dagar.

Jag tycker att sagan behandlar sagomallen. Först är Aladdin hemma och lever sitt vanliga liv, sedan kommer ett
uppbrott där han träffar trollkarlen. Aladdin ger sig sedan ut i ett äventyr i kampen om lampan.  Sedan lyckas han segra och kommer hem. Sedan lever prinsessan och han en långt liv.

Miljöbeskrivningar:

Man får veta att sagan utspelar sig någon stanns i Kina, dock är det obestämd tid.

Det som författaren beskriver bäst, är hur det ser ut i grottan. Där finns en vacker trädgård full av träd som producerar dyrbara juveler. Man hittar även en mur i trädgården, där lampan finns.  
Man får även veta att Aladdins palats är vackert byggt av marmor och ädelsten.

Personligen tycker jag inte att författaren har beskrivit miljön så mycket. Man har nästan bara fått reda på det som jag har skrivit ovan. Men jag tror att det är meningen att man ska fantisera om miljön själv, så det gör inget.

Personbeskrivningar:

Man får nästan inte veta något alls om personernas utseende i sagan, författaren har mer gett sig in på personligheter.

Aladdin- Han är en fattig pojke som är snäll och rätt så nyfiken. Han är den goda i sagan. Aladdin verkar vara smart, han tacklar trollkarlen så att han tillslut vinner kampen. När han säger att han ska gifta sig med prinsessan, är han mycket inriktad på det. Alltså tror han på sig själv och är modig.

Mamman- Aladdins mamma arbetar mycket. Hon verkar vara godtrogen, för även att hon visste att Aladdin inte hade en farbror, gick hon på det.

Trollkarlen- Han kommer från Afrika och är ond. Han vill ha lampan väldigt gärna, men är feg för att han inte går ner i grottan själv.

Sultanen- Rik och ståtlig. Sultanen smickras nog väldigt lätt för lyxiga saker. Han lät Aladdin gifta sig med prinsessan på grund av juvelerna.

Prinsessan- Mycket vacker är hon. Hon trivs med Aladdin och känner sig trygg i hans sällskap.

/Rebecca

Sagan om saltet

Denna sagan handlar om en rik köpman och hans otroligt lata son Ivan. När Ivans två äldre bröder for iväg med sina skepp för att bli förmögna kände Ivan för att göra något vettigt och bad sin far om ett skepp. När han till slut fick sin vilja igenom seglade han iväg med gamla sjömän och trasor som last.
 Efter en kraftig storm som rivit sönder seglen hamnade skeppet på en öde ö mitt i havet. Medans de gamla sjömännen lappade ihop seglen undersökte Ivan ön. Plötsligt såg han ett stort vitt berg som han gick fram till. Han smakade på berget och upptäckte hur illa det smakade. Det slog honom då att han funnit fint, ryskt salt. Ivan och sjömännen tömde skeppet på dess innehåll och fyllde det istället med saltet. Sedan for de iväg med sina nya segel ut till havs.

Efter ett tag seglade de in vid en hamn och Ivan bad om att få träffa Tsaren för att visa vad han hade att erbjuda. Men Tsaren bara skrattade och ansåg att det inte var mer än vitt damm. Ivan bestämmde sig därför för att gå till köket där kockarna var i full gång med middagen. Ivan passade då på att tillsätta en nypa salt i maten. Tsaren och hans familj blev genast mycket förtjusta i maten och när Ivan berättade om saltet han haft i bestämde sig Tsaren för att köpa allt salt han hade för guld, silver och ädla stenar.
 När det var dags för hemfärd följde prinssesan med Ivan ombord på skeppet och ankaret lättades. Sedan satt Ivan och prinssesan på skeppet hela resan och berättade gulliga historier till varandra.
Slutet gott, allting gott!
/ Cajsa Gustafzon

Berättelsen handlar om två flickor som bor tillsammans med sin fattiga mamma i en liten stuga. Flickorna kallas Snövit och Rosenröd efter dom två rosenträden som växter vid den lilla stugan. Båda var snälla och hjälpsamma mot alla dom mötte. En vinter söker en stor talande björn skydd i stugan. Han tillbringade hela vintern i deras sällskap. På våren lämnar han stugan för att som han säger vakta sina skatter från dvärgarna, det dom tar ser man aldrig mer igen, säger han, och med dessa ord försvinner han.

 Efter en tid stöter flickorna på en konstig varelse som fastnat med sitt skägg i ett träd. Han kräver att dom ska hjälpa honom loss och flickorna klipper av en bit av hans skägg för att han ska bli fri. När han kommit loss tar han sin säck med guld och går otacksamt därifrån samtidigt som han förbannar dom med evig olycka.
Senare hjälper flickorna ännu en dvärg som trasslat in sitt skägg i en fiskelina, även denna gång måste dom klippa av skägget för att kunna rädda dvärgens liv. Återigen blir dom belönade med otacksamhet.
Vid ett tredje tillfälle räddar flickorna den första dvärgen från att bli en fågelmiddag. Då dyker det upp en björn och dvärgen försöker rädda sitt eget skinn genom att erbjuda flickorna som middag till björnen istället för sig själv.
Björnen visade sig vara en prins som blivit förtrollad av dvärgen. Det är denna prins som tillbringat vintern i flickornas stuga.
Snövit gifter sig sedan med prinsen och Rosenröd med han bror och så lever dom lyckliga i alla sina dagar.

/ Felicia lavado

Jack och bönstängeln handlar om en fattig änka vars son var en riktigt lat och oansvarig pojke, med namnet Jack.

I hopp om att få lite pengar för kon (den ända ägodel de hade kvar) gav sig Jack iväg efter mycket tjat från morden.  Fast istället för pengar kom pojken hem med magiska bönor, och dessa bönor skulle till att bli vägen till rikedom och lycka, men det kunde ju aldrig morden ana då hon förtvivlat kastade ut bönorna genom fönstret.

Dagen därpå har en stor bönstängel uppenbarats på trädgården, denna enorma rot ledde till ett besynnerligt land långt ovanpå molnen. Där möter Jack en fé som berättar om hur hans far blivit dödad och bestulen på allt han ägde av en grym jätte som bodde alldeles i närheten.

Jack begav sig till jättens slott för att ta tillbaka det som en gång tillhört hans far. I hela tre omgångar lyckas Jack stjäla från jätten, som blir argare och argare för var gång. Han får med sig hem en höna som värper guldägg, två penningpåsar samt en självspelande harpa i renaste guld, men med jätten hack i häl blev han så illa tvungen till att hugga av bönstängeln. Så Jack blev kvar i den lilla byn på jorden där han och hans mor levde lyckliga i många år framåt.

// SARA.Ö

I sagan snögubben handlar det om en snögubbe som har trekantiga taktegelsbitar som ögon och en kratta som mun. Varje natt såg han månen stiga upp. "Där har vi henne igen från ett annat håll" sa han. Han trodde månen var solen från ett annat håll. Han ville så gärna flytta på sig och åka på isen men visste inte hur. Sedan hörde han bandhunden som förr var en kammarhund och låg under kaminen. Hunden sa att snögubben skulle lära sig springa av solen för det hade han sett på snögubbens företrädare. Snögubben förstod inte vad han menade. Hunden kände på sig att det skulle få en förändring i väderleken snart och snögubben fick plötsligt en obehaglig känsla. Nästa morgon kom en tjock dimma och det började blåsa upp men sedan steg solen upp och snögubben tyckte det var så vackert. Det kom sedan en flicka som sa till sin karl "vackrare syn har man inte sett" . Mannen pekade på snögubben och sa att han var utmärkt för omgivningen. Bandhunden kände dem och brukade bli klappad av flickan och få ben. Hunden började berätta om tiderna framför kammaren och snögubben som tyckte kylan var så härlig ville så gärna in till huset och ställa sig bredvid kammaren men det skulle aldrig hända sa hunden. Hela natten tittade han in i fönstret på kammaren men på morgonen var fönstren igenfrusna och dem ville inte tina upp. Det var en fin dag för snögubben men han var inte lycklig, han ville till kammaren. Han bara stod där och en dag plötsligt ramlade han men gossarna reste honom men vintern gick vidare och var snart slut och flickorna sjöng på gården och så tänker ingen på snögubben.

/ Andreas J

Sagan handlar om Hans och Greta som bor tillsammans med deras pappa och styvmor. Det är nöd och svält i landet.

En dag övertalar styvmodern pappan att dem ska försöka föra ut barnen i skogen, så att dem inte behöver leva så fattigt. Dagen där på, väcker dem barnen och tar med dem ut i skogen för att hugga ved. Hans som går sist, lämnar stenar efter sig så att dem kan hitta hem, han hade nämligen hört föräldrarna prata om att dem skulle lura ut dem i skogen kvällen innan. När dem väl är ute i skogen blir Hans och Greta trötta så dem somnar, och när dem vaknar är det mörkt och kallt ute. Men när solen kom fram kunde dem lätt hitta hem.

Under några månader framåt tjänade pappan mycket pengar så att familjen inte behövde svälta. Men sen kom dåliga tider igen. Föräldrarna var tvungna att göra ett andra försök. Den här gången lämnade Hans små brödbitar efter sig. När dem sedan vaknade nästa morgon, var det dimmigt. Dem kunde inte hitta brödbitarna. Dem gick djupare in skogen. Sen kom dem till en stuga som var gjord av godis. Dem åt av stugan. Sedan kom en häxa ut, hon bjöd in barnen och dem fick massor med mat.  Hon fixade sängar åt dem så att dem kunde sova där. Sen stängde hon i Hans i en bur och gav Greta massor med uppgifter som hon skulle göra åt häxan. Till slut märkte Greta att häxan inte var så snäll längre, så hon lyckades stänga in henne i en spis och sedan befriade hon Hans. Dem mötte en fågel utanför stugan som visade dem hela vägen hem. Pappan blev överlycklig när han fick se sina barn. Och han berättade att styvmodern hade lämnat honom och hon kommer aldrig mer tillbaka. Sen levde dem lyckliga i alla sina dagar! :D

/ Maja Johansson

Törnrosaberättelsen handlar om en kung och drottning som levde ett lyckligt liv förutom att de inte hade ett barn. En dag dök det en upp en groda som berättade för drottningen att hon skulle föda en dotter och strax därefter föddes en bedårande flicka! Kungen blev lycklig och ställde till med en fest. Eftersom kungen bara hade tolv guldtallrikar och det fanns tretton féer var det en fe som inte blev bjuden. Féerna gav prinsessan varsin gåva, hon skulle bli vacker, framgångsrik och få rikedom. Plötsligt uppenbarade sig den trettonde fen för att hämnas då hon inte fick komma på festen. Hon gav prinsessan en förfärlig gåva. ”När prinsessan fyller femton år ska hon sticka sig på en slända och falla ner död”. Turligt hade den tolfte fen inte skänkt sin gåva än, hon sa att prinsessan inte skulle dö, men hon ska falla i djup sömn som varar i hundra år.

Prinsessans femtonårsdag kom och olyckligtvis nog slog den hemska gåvan in, hon stack sig på en slända och föll i djup sömn. Hela slottet somnade och allt stannade upp precis som det var. Runt slottet växte en törnroshäck upp, så hög att man inte kunde se slottet längre. Många prinsar försökte tränga igenom häcken för att se den vackra Törnrosa som hon nu kallades. Det tog flera år innan någon prins lyckades. Tillslut kom det en prins som klarade att ta sig in i slottet. Han gick upp i tornet och fann den sovande prinsessan. Han kysste henne och i samma ögonblick vaknade Törnrosa. Prinsen och Törnrosa gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

/Felicia Haglund

Sagan handlar om en pojke som är väldigt fattig. Han bor ute i skogen med sin mamma och dem har väldigt lite mat. En dag när pojken ska ut och hämta mat träffar han på nordanvinden som kommer och snor hans mat. Pojken blir mycket arg och efter tre gångers upprepning går han till nordanvindens slott och be att få tillbaka maten. Men nordanvinden ger honom ingen mat, istället får han en duk som kan trolla fram mat. Han blir mycket glad och börjar gå hem. Eftersom han har lång väg hem stannar han på vägen och övernattar. När han sover kommer en mystisk person och byter ut duken till en oäkta som ser likadan ut. När han vaknar går han hem och ska visa vad han fått för sin mamma. Hemma upptäcker han att den inte fungerar så han går tillbaka till slottet. Denna gång fick han en bagge som kan ge pengar av nordanvinden. Han stannar på samma ställe på vägen hem och även baggen blir utbytt mot en som inte fungerar. Han går tillbaka en sista gång till slottet och denna gång får han en käpp. Det är en magisk käpp som kan slåss. Det blir mörkt och han stannar på det gamla vanliga stället. Då kommer tjuven och snor käppen. Och då säger pojken till käppen att den ska slå tjuven. Och han erkänner att han har snott sakerna och pojken får tillbaka allt. När han kommer hem blir hans mamma överlycklig och dem lever lyckliga i alla sina dagar.

Av Jessica Johansson

Blogginlägg 1

Sagan om Pelle kanin

kejsarens nya kläder