spnollniof

Den utmobbade kaninen

 I den mörka och stora skogen bodde de tre små kaninerna, Kalle, Oskar och Gösta. Kalle var en annorlunda kanin, han såg inte ut som alla andra. Han hade endast ett öra och ansiktet var tillplattat. Bara för att han såg ut på det här sättet så mobbade de andra kaninerna honom.
Kalle tyckte oftast det var lugnt i skogen, men han saknade en kompis.

–        Varför står du här och hänger din fula kanin, sa ofta den elaka kaninen Gösta. Gösta såg själv inte så bra ut, men han var bra på att skaffa mat så därför hade han många vänner ute i skogen.
Den andra kaninen Oskar var barn till kungen av kaninerna. Därför hade Oskar mycket dyrbarheter i sitt underbart fina kaninhål. Nästan ingen fick hälsa på Oskar, speciellt inte Kalle.
Kalle funderade länge på hur han skulle ändra på sig för att kunna passa in. Han försökte med allting, men alla andra bara skrattade åt honom.

–        Vad är de för fel på mig? Tänkte ofta den speciella kaninen. Han längtade tills han kunde få vara glad och har roligt med de andra kaninerna. Han hade frågat många gånger om han fick vara med när de lekte kurragömma. En gång fick han vara med, men de enda dem sa till den stackars kaninen var ”vad dålig du är, du skrämmer ju alla andra med ditt fula ansikte så ingen vågar gå fram”. Kalle såg de som positivt, men alla andra skulle klaga emot. ”Man ser ju dig jätteväl när du är så ful, vad är de för positivt med det?”

Kalle klarade inte av det här mer, så han bestämde sig för att resa i väg en vecka för att se om någon saknade honom.
Han packade ner alla sina saker i en väska för att sedan bege sig. Han gick till de två kaninerna först för att se en sista gång om han fick vara med, men det fick han inte.
De två kaninerna såg att han hade packning med sig och frågade vart han skulle. Nu trodde Kalle att de två kaninerna kanske skulle bry sig, Så han berättade.
Gösta och Oskar bara skrattade.
-         Haha! Tror du själv att du kommer klara dig ute i skogen själv? Du kommer att bli uppäten. Hoppas vi aldrig mer hinner ser ditt fule tryne igen.
Där gick gränsen. Nu var Kalle väldigt ledsen. Varför skulle han inte klara sig själv? Han har varit själv hela sitt liv.

Han sprang igenom den mörka och dimmiga skogen så snabbt han kunde tills han inte orkade mer, tills han trillade ihop och grät. Han grät enda tills han somnade. Där låg Kalle alldeles ensam precis som vanligt utan att någon brytt sig vart han var.

Dagen efter när Kalle vaknade visste han inte vart han var. Det enda han såg var sin fula spegelbild i vattnet. Han tvättade sig lite för att sedan gå vidare. Han saknade sitt hem lite, men han visste att ingen saknade honom så han ville inte gå tillbaka.

Skogsvägen var väldigt lång, den tog aldrig slut. Det var också väldigt tyst, det enda han hörde var hans egna fotspår i marken.
Efter några timmar i kylan kände sig kaninen hungrig. Han fångade lite myror och åt, sedan kände han sig belåten.
Kalle kunde inte jaga. Han hade aldrig hunnit lära sig det för att hans föräldrar dog tidigt på grund av jägare som skjutit dem i skogen. Efter denna tragiska händelse har inte Kalle haft någon att prata med i ca 2 år.

När han vilat efter maten hörde han något framför sig. En björn!
Björnen såg hungrig ut och Kalle såg hur han siktade sig in på honom.
Kalle började springa och den stora bruna och farliga björnen kom genast efter.
Björnen jagade kaninen länge, han gav aldrig upp. Kalle kände sig mycket trött när han äntligen närmade sig hemmet igen. Han behövde hjälp.
När Oskar och Gösta ser den stackars Kalle som blir jagad får dem panik.
- Hjälp! Skrek Kalle. De andra två bara kollade på honom för att sedan dra i väg för att gömma sig i buskarna. ”Vi vill inte själva bli dödade” tänkte de två kaninerna tysta för sig själva. De ville inte rädda honom. Så istället fick dem se när Björnen slukade Kalle med ett tugg. Det sista Kalle sa var ”tack för ingenting” sedan var han borta.

De två kaninerna ångrade sig nu efter allt de gjort mot Kalle. De tänkte länge på denna händelse och allt dem gjort innan mot honom. Om de fick spola tillbaka tiden så skulle de låtit Kalle vara med på allt dem gjorde. Om de hade låtit honom vara med från början hade aldrig Kalle åkt i väg och då hade han inte träffat björnen. Oskar och Gösta fick kämpa med sitt dåliga samvete hela livet, efter detta mobbade dem aldrig någon mer.
De lärde sig i alla fall en läxa att man aldrig ska skiljas som ovänner. De lärde sig också att man aldrig ska lämna någon utanför.

Av: Sarah wiklund