spnollniof

I sagan snögubben handlar det om en snögubbe som har trekantiga taktegelsbitar som ögon och en kratta som mun. Varje natt såg han månen stiga upp. "Där har vi henne igen från ett annat håll" sa han. Han trodde månen var solen från ett annat håll. Han ville så gärna flytta på sig och åka på isen men visste inte hur. Sedan hörde han bandhunden som förr var en kammarhund och låg under kaminen. Hunden sa att snögubben skulle lära sig springa av solen för det hade han sett på snögubbens företrädare. Snögubben förstod inte vad han menade. Hunden kände på sig att det skulle få en förändring i väderleken snart och snögubben fick plötsligt en obehaglig känsla. Nästa morgon kom en tjock dimma och det började blåsa upp men sedan steg solen upp och snögubben tyckte det var så vackert. Det kom sedan en flicka som sa till sin karl "vackrare syn har man inte sett" . Mannen pekade på snögubben och sa att han var utmärkt för omgivningen. Bandhunden kände dem och brukade bli klappad av flickan och få ben. Hunden började berätta om tiderna framför kammaren och snögubben som tyckte kylan var så härlig ville så gärna in till huset och ställa sig bredvid kammaren men det skulle aldrig hända sa hunden. Hela natten tittade han in i fönstret på kammaren men på morgonen var fönstren igenfrusna och dem ville inte tina upp. Det var en fin dag för snögubben men han var inte lycklig, han ville till kammaren. Han bara stod där och en dag plötsligt ramlade han men gossarna reste honom men vintern gick vidare och var snart slut och flickorna sjöng på gården och så tänker ingen på snögubben.

/ Andreas J