spnollniof

Anita och hundarna

Det var en gång tre hundar som bodde tillsammans med sin ägare Anita. Hundarna bestod utav Wendetta en trogen, äldre och klok schäfer som älskade sin matte mer än något annat. De två andra hundarna var labradorsyskon, de var väldigt olydiga och busiga. Deras namn var Evita och Ronja. Det roligaste de visste var att springa iväg på äventyr.
 Anita var väldigt hundkunnig men Evita och Ronja hade hon inte fått lydiga än. De var omplaceringshundar som hade fått göra vad de än ville i sitt tidigare hem, det hade inte funnits några regler.
 Anita bodde med sina hundar ute på landet nära skog och hav. Det fanns också en järnväg i närheten där tåg körde varje dag. Dit undvek Anita att gå med hundarna.
 Alla dagar lekte för Ronja och Evita de hittade på bus, lyssnade inta på matte och jagade smådjur. Men efter en dag blev det annorlunda.
- GODMORGON, woho jag är uppe, vakna Evita kom så leker vi! ropade Ronja.
- Jaa, svarade Evita.
- Nu börjas det igen, men jag tänker i alla fall ligga kvar här bredvid Anitas säng tills hon vaknar, suckade Wendetta.
 Anita fick som vanligt ingen sovmorgon utan vaknade tidigt utav stök och skall. Hon släppte ut hundarna i trädgården som började gasa runt förutom Wendetta som tyckte hon var för gammal för sådant trams.
- Varför leker du aldrig?, undrade Evita.
- Ja Evita du kommer att förstå en dag att livet inte bara handlar om lek och äventyr, berättade Wendetta.
- Jag längtar inte dit eller vad säger du Evita? frågade Ronja.
- Nej, att leka är livet, konstaterade Evita.
- Ronja, Wendetta, Evita matdags! ropade Anita.
- Ja mat, jag kommer först haha, ropade Ronja.
 Efter att hundarna ätit gick de en promenad med Anita i skogen. När de hade gått en stund släppte Anita hundarna lösa. Det brukade hon göra för hon visste att Wendetta skulle hämta tillbaks labbarna om de sprang iväg. Evita och Ronja lekte omkring, men sen plötsligt.
- Ronja kom hit, jag har fått upp ett spår, en hare, ropade Evita.
- Vi tar den, ropade Ronja tillbaks.
De båda hundarna rusade iväg. Wendetta förstod vad labbarna höll på med och sprang iväg för att hitta dem med Anita hack i häl. Wendetta sprang med riktning mot järnvägen och Anita blev mer och mer orolig. Nu hörde hon tåget komma och både Wendetta och Anita började springa. Väl där såg de Evita ligga på spåret och Ronja gnällandes bredvid. Evita låg helt livlös men Anita kände puls och skyndade iväg till djursjukhuset som låg en bit därifrån. Där berättade veterinären att Evitas chans att överleva efter operation var liten, men Anita ville ge henne den chansen. Det var en svår operation som tog många timmar och väntan för Anita, Wendetta och Ronja var väldigt jobbig. Mirakulöst nog så klarade sig Evita så hon och Ronja hade lärt sig en läxa. De skulle börja lyssna på både Anita och Wendetta. Leka är kul men det får inte bli farligt, man måste vara nöjd med det man får göra. 

/Hanna

En solig höstdag i september smyger räven Rune över det öländska alvaret, det kurrar lite i magen sådär som det gör när man är hungrig. Sissta Rune hade ätit var en halvrutten sork som han hade hitta vid en sten i skogen, den bäska smaken satt kvar i Runes mun. Han kännde sig lite illa till mods för han hade grälat med sin fru rut på morgonen. Dom hade grälat om hur dom skulle uppfostra sin två ungar kalle och kurt. Rune tyckte att man skulle ta i med hårdhanskarna mot dom stökaiga tonåringarna medans Rut tyckte att man skulle prata med dom istället.
Rune hatar den mjuka linjen.
Rune traskar på det stora alvaret, efter en stund så lyfter Rune blicken upp mot horrisonten och får syn på en bond gård. Det första han tänker på när han ser gården är mat. Rune börjar smyga sig mot gården han kan höra hönsen kackla på gården och Rune känner sig redan bättre. En droppe saliv rinner från hans högra mungipa och han smyger vidare till gården. När Rune är framma stannar han till för att se sig omkring han ser ett stort rött trä hus med vita gavlar, han kan se bonden långt bort köra i sin tracktor på en av åkrarna.
Han går vidare till hönshuset och stannar till utanför, han lyfter blicken uppåt och ser massor av hönor där inne han ser en fet höna som sitter på en pinne och så ser han en mager höna som sitter på golvet.
Rune bestämmer sig för att så snabbt som möjligt hoppa in bland hönorna och försöka sätta tändena i allihpo och stilla sin enorma hunger.
Rune smyger in genom ett litet hål i stängslet, när han väl är inne så hoppar in mot alla hönor, alla hönor blir livrädda och fladdrar runt i hela hönshuset, Rune springer runt som en galning men får inte tag på någon såfort han är nära en höna så fladdrar den iväg upp på en pinne så att Rune inte kan nå den. Plötsligt så kommer bonden till hönshuset han står med ett givär riktat mot Rune. Rune börjar genast springa om kring och han försöker smita ut genom hålet, bonden avlossar ett skott men träffar precis över huvudet på Runar.
Runar lyckas fly in i buskarna oskadd. Rune är mycket ledsen över att han inte kunde fånga någon mat till sin familj, och han känner fortfarande den bärska smaken i munnen efter den ruttna sorken.


Sensmoral: Den som gapar efter mycket misster ofta hela stycket.

Det var en gång två kaniner som bodde med sin mamma långt ute i skogen. Den ena hetta Mario och den andra Boss. Dom var väldigt olika varandra. Mario var lung och lite rädd av sig, medans Boss var mer busig och tyckte om att hitta på hyss.
En varm julidag bestämde sig Mario och Boss för att gå över till sin kompis Lisa som bodde i huset bredvid. Lisa var alltid skötsam och gjorde alltid som hennes mamma sa åt henne. Dom satt länge och pratade om massa kul dom upplevt under alla år. Dom kunde pratade om allt mellan himmel och jord. Mario har alltid varit jättekär i Lisa men det vet hon inget om.

En dag när Mario och Lisa var ute och gick och hade kul som vanligt så blev Mario plötsligt tyst. Lisa undrade vad det var och Mario kollade ner i marken och skämmdes lite när han sedan sa '' Lisa, jag är kär i dig ''.
Lisa fick en chock att hon var tvungen att sätta sig ner en stund. Hon viste inte vad hon skulle svara, det kom så oväntat.. Men sedan sa hon  '' Du är också söt Mario ''.
Mario blev generad och samtidigt glad, han trodde aldirg att han hade en chans på en sån söt tjej som Lisa.
Plötsligt hörde dom något från buskarna. Dom blev livrädda och Lisa kramade Mario hårdare än någonsin och sa att hon ville hem till sin mamma. Ljudet kommer närmre och närmre och det är mörkt ute så dom ser knappt något. Mario försöker lugna Lisa med att säga att det bara var vinden som susade förbi. Det trodde inte Lisa på och hon kramar honom ännu hårdare. Plötsligt hoppar Boss ut ur buskarna. Han skrattar och säger '' Mario är kär i Lisa, Mario är kär i Lisa, haha vilket skämt ''. Mario släppte taget om Lisa och går några meter därifrån. Han sätter sig ner på marken och kollar ner mot det fuktiga gräset. Han skämms så mycket för att Boss hörde när han berättat hur kär han var i Lisa. Det var första gången han har varit kär och talat om det för någon.
När han skulle gå och lägga sig senare på kvällen tog det flera timmar innan han kunde somna. Boss röst ekade i hans huvud och han kunde inte släppa det. Men tillsist somnade han.
Dagen därpå var det dags för skola. I korridoren kände han hur alla kollade. Det fanns tillochmed vissa som slängde dumma kommentarer när han gick förbi. Tillslut orkade han inte mer så han sprang hem och lade sig i sängen med täcket över huvudet. När Boss sedan kom hem och såg Mario frågade han var det var och han  svarade '' Det är inte kul när ni retas '' med en klump i halsen. Boss fattade ingenting. Han berättade att det inte var meningen att såra Mario på något sett utan att dom bara skojade lite. Mario hade tagit det hela helt fel och efter ett tag låt både Mario och Boss i sängen och skrattade. Boss bad om ursäkt och dom var nu vänner.
Boss bestämde sig för att aldirg mer skoja om något sådan igen!
 
Dagen efter var allt som vanligt igen och Mario frågade om Lisa ville bli tillsammans med honom,och det ville hon.Dom levde sedan lyckligt i alla sina dagar!

            5 små ankungar

Det var en gång 5 små ankungar och en stor maffig ankmamma och en ännu större ankpappa. Dom levde i en sjö som låg långt upp i Sverige. Varje vinter brukar dom flyga till varmare länder. Det är den längsta resan på hela året. Det tar cirka 2 månader att flyga dit. Den här gången var mycket speciell, det var nämligen första gången dom skulle flyga ensamma. Alla andra hade redan flugit iväg och lämnat den här ankfamiljen efter sig. Ankmamman var rädd, nervös och mycket tveksam till om dom skulle flyga ensamma. Hon var inte helt säker på vägen till det varma landet som heter Brasilien, men till slut fick dom lov att ge sig iväg, dom flög och flög ända tills ankungarna var så trötta att dom inte orkade mer och fick lov att stanna för att vila. Dom stannade på en liten ö som låg mitt i havet. Där stannade dom över natten och flög sedan vidare nästa dag.

När det gått cirka 1,5 mån fick ankmamman lov att fråga ankpappan om han kände igen vägen,

-          Nej jag var säker på att du kunde vägen svarade ankpappan.

Ankmamman fattade kvickt att dom flugit vilse, dom fortsatte att flyga lite till men insåg att dom var helt vilse. Dom bestämde att stanna där dom var, dom hittade en fantastiskt fin sjö som låg mitt inne i djungeln. Här tänkte de stanna lika länge som de normalt brukade stanna i Brasilien varför dom genast satte igång att börja bygg ett litet bo av grenar som ankpappan hämtade.

Ankungarna lekte i vattenbrynet när plötsligt en liten mus ilade fram över sanden, ankungarna undrade vad han hade så fasligt bråttom för, musen svarar

-          Hjälp mig en uggla jagar mig pep musen

Ankungarna får syn på en stor fågel inne i buskarna men till deras stora förvåning är det deras mamma som har jagat den lilla stackars musen.

-          Varför jagar du musen mamma frågar ankungarna?

-          Vi behöver mat förstår ni väl svarar ankmamman

-          Men vi kan väl äta mat som inte lever mamma säger ankungarna.

-          Ja det går väl svarar mamma och låter musen kila iväg över sanden

Det har nu gått 3 månader sedan dom anlände hit till djungeln och deras lilla sjö, dom trivs så bra och har fått många nya kamrater så dom funderar på att stanna här och inte flyga tillbaka till Sverige överhuvudtaget.

 Efter ett par dagar bestämmer sig ankfamiljen för att försöka leva här i djungeln där dom trivs så bra.

Nu har det gått 2 år och dom stormtrivs fortfarande och saknar inte Sverige speciellt mycket.

Sensmoral:

Gå din egen väg och lev som du vill leva.

Skriven av Max Stenlund SP09F

En morgon skulle de två vännerna kalle kanin och ekorren Sven ge sig ut på en lång vandring för att hälsa på en gammal vän som bodde i andra änden av skogen. Vägen dit var svår och farlig, den ledde över vilda berg och genom skogar där rovdjuren lurade. Men de var inte särskilt rädda eftersom de hade varandra, och de hade lovat varandra att hjälpas åt vad som än hände.

 Efter några minuters vandring kom de fram till en smal krokig stig och plötsligt hörde det något som väsnades i buskarna, ekorren som var nyfiken av sig travade bort mot busksnåret, och där i buskarna fann han en liten björnunge som satt och lekte för sig själv. Kalle gillade inte tanken av att björnungens mamma säkert skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men Sven insisterade på att de skulle stanna kvar och leka med den ensamma björnungen, och i samma sekund som de satte sig på marken bredvid ungen, skymtade Kalle en stor svart skugga som täckte marken framför dem. De vände sig om och till sin stora fasa såg dem en stor och ilsken björnhona som gav ifrån sig ett högt vrål. I all hast kutade ekorren iväg åt det ena hållet medans kaninen blev ensam kvar med den stora björnen. Precis när björnen var på väg att gå till anfall mindes Kalle vad hans far berättat för honom häromdagen om att björnar inte rör döda kroppar, så han la sig sakta ner på marken och försökte så gått det gick att spela död.

I ett träd en bit bort satt ekorren Sven med bara han själv i tankarna och beskådade hur björnen nosade på hans vän, vände på hans huvud med tassen och snörvlade i örat på honom. Till slut lät han honom vara och lufsade in i skogen. Sven vågade då ta sig ner från sitt gömställe och gick fram till Kalle och frågade skämtsamt: ” vad var det hon viskade i ditt öra?” ”Hon gav mig ett gått råd” svarade Kalle ”Att undvika falska vänner som du som bara bryr sig om sitt eget skinn” och med dem orden begav sig Kalle därifrån med tanken i huvudet att jag har hellre en vän mindre istället för att ha flera falska vänner som Sven.

Sensmoral: När man har det svårt visar det sig om ens vänner går att lita på.

Det var en gång en mycket snäll och glad häst, dock var han väldigt blåögd och oklok. Hästen hette Abbe och levde i ett stall långt, långt ut på landet till och med så långt ut att han aldrig mött någon som var samma ras som han själv. Den enda såkallade vän han hade var stallkatten Nisse. Nisse var en väldigt listig och elak katt som alltid skulle hitta på massa dumheter.

Som alla andra kalla vinterdagar kommer ägaren till stallet vid klockan 8 på morgonen och ger Abbe mat. Nisse är då i full gång med att planera sina hyss. Såfort Abbe fått mat och ägaren gått sin väg kommer Nisse smygandes ut ur sin sovplats bland halmen. Abbe hade då inte fått syn på han än när han helt plötsligt hörde ett oerhört högt ljud och jätte många spann som stått uppstaplade mot en vägg ligger huller ombuller i stallgången. Abbe blir så rädd att han knuffar ut spannet med sin mat i och nästan allt åker ut ut boxen. På ryggen på marken ser han Nisse ligga och skratta så att han inte får någon luft.

- Varför skrämde du mig för? sa Abbe samtidigt som han såg sin mat ligga orört i stallgången.

- Men det var ju bara ett skämt, sa Nisse med ett flin på läpparna.

- Hur ska jag nu få tag på all min mat då?

- Jag kan släppa ut dig så kan du äta det som spilldes ut, sa Nisse fortfarande med ett flin på läpparna.

Sagt och gjort så började Nisse stapla föremål på varandra så han skulle kunna nå upp till haspen på Abbes box. Han sätter fast klona i träplankorna och öppnar sedan haspen sakta. När han hoppar ner rasar alla föremål som han staplat ner på golvet och det börjar nu se väldigt stökigt ut inne i stallet. Abbe tackar och börjar glatt äta av maten. Nisse kollar lite lurigt på klockan och ser att det bara är några minuter kvar tills ägeren kommer komma tillbaka till stallet. Han ställer sig bakom en dörr och börjar otåligt vänta in den roliga händelsen.

Abbe står och ska gluffsa i sig den sista maten när han hör att dörren öppnas och in kommer ägaren med en chockad blick. Abbe ska precis börja försvara sig när ägaren börja skälla på han samtidigt som han leds in i sin box igen. Ägaren smäller igen boxdörren och börjar städa upp i stallet. När han tillslut tystnat får Abbe äntligen förklara hur det ligger till och berättar precis hur allting hänt. Det blir tyst i några sekunder sedan hör dem fnitter bakom en dörr. Ägaren går sakta fram och öppnar dörren ljudet kommer ifrån. Där hittar han Nisse som ligger och tar sig på magen och skippar efter andan, men han slutar genast när han får syn på ägaren och blinkar med sina oskyldiga kattögon.

- Nu får du vara så snäll och städa upp all oreda du ställt till med i stallet, säger ägaren med en ganska hård ton.
- Men, säger Nisse och mer hinner han inte säga.
- Inga men, nu gör du som jag säger.

Det tog en hel dag för Nisse att städa upp i stallet och efter den dagen bestämde han sig för att aldrig mer vara elak och hitta på dumheter.

/Sara Bernsby

Det var en gång tre små glada kossor, Rosalill, Mona och Svea. Nu när våren äntligen kommit till Gullebo och den snälla bonden Kurt skulle släppa ut dem på årets första grönbete var de otroligt spända av förväntningar och glädje att få komma ut och äta grönt och frodigt gräs. När det var dags att komma ut ur den mörka och smutsiga ladugården så visade sig solen från sin allra bästa sida. Den hade skickat iväg alla molnen, sett till att vinden hade gjort ett besök hos sina kompisar norrut. Det var med andra ord ett alldeles fantastiskt vår väder.

Så när Kurt slog upp dörrarna var det de tre små kossorna som var först ut. De hoppade och skuttade av glädje och muuade så högt de kunde. De åt av gräset, idislade, lekte tafatt i solen och åt igen. Efter en stunds lekande fick de syn på en gärdesgård. Där på andra sidan var gräset högre, frodigare, grönare och såg mycket godare ut. De tittade på varandra, log och nickade. Nog skulle de väl kunna smita över dit och sätta i sig av det goda gröna gräset. De funderade en stund på hur de skulle komma över. Plötsligt fick Svea en lysande idé. Hon hade fått syn på några gamla ved kubbar i kanten på åkern. De gick dit och puttade med sig dem till gärdesgården. Efter mycket om och men lyckades de bygga sig en liten trappliknande sak så att de kunde klättra över.

De var otroligt malliga när de kommit över på andra sidan och satte genast igång att tugga i sig av det gröna fina gräset. Men säg den glädje som varar, fy vad det smakade äckligt. De spottade och fräste så de fick ut allt det äckliga gräset ur munnen. De såg med förundrad blick på varandra och undrade hur något som såg så gott ut kunde vara så äckligt. Det visade sig att grannbonden Leffe var en riktig tjurgubbe som använde massor av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel för att få gräset att växa och bli grönt och fint. De såg på varandra åter igen och bestämde sig för att klättra tillbaka till de andra korna i hagen. Men oj vad förskräckta de blev när de såg att deras hemmagjorda trappa nu stod på andra sidan. Hur skulle de nu komma över?

De såg sig omkring men ingenstans kunde de hitta något som gick att använda som trapp. Det gick snart upp för de inte längre så glada kossorna att det var bara att lägga sig ner i det höga gräset och vänta till Kurt kom och hjälpte dom. Framåt kvällen så kom kurt och när han fick se Svea, Mona och Rosalill ligga på andra sidan hagen blev han minst sagt förvånad. Men så fick han syn på deras lilla trappa och förstod hur det gått till. Han hjälpte de över till andra sidan och talade om för de att såhär skulle de aldrig göra igen. De tre kossorna suckade och lovade att aldrig mer göra om det. Dessutom hade de fått så ont i magen av det fina gräset att de knappt kunde stå upp, så vad kan man lära sig av detta? Jo, "att gräset är inte grönare på andra sidan! "
/ Cajsa

Det var en gång en katt som var så förskräckligt ensam att inte ens lopporna ville ha med honom att göra. Katten som hette Nils var så ful att när människorna såg honom tigga slutade det oftast med att hans brunspräckliga päls dränktes av vatten. Nils hade en bror som hette Max som var den snyggaste katten i hela staden med sin vita blanka päls som alltid strålade där han gick. Hans ögon var i en ljusblå färg till skillnad mot Nils ögon som hade olika färger, ett var grönt och ett brunt. Många katter trodde att Nils kom från rymden därför att han var den enda katten i staden vars ögon inte hade samma färg. I skolan hade Nils inga vänner, han gick alltid ensam. Nästan varje rast blev han retad för sitt hemska utseende, mest för att han hade mist sin svans i en olycka. Innerst inne hade Nils ett brustet hjärta som allt mer och mer splittrades i bitar på grund av alla som dagligen tryckte ner honom.

En gråmulen dag i slutet av oktober, Nils klass hade lektion när det helt plötsligt kom in en flickkatt så söt att han drog till sig allas blickar i klassrummet. Hennes päls var svart som natten och nosen var ljusrosa. Morrhåren var lockade och hennes öron stod på spets. Hon beskådade klassen och sökte efter en ledig plats. I klassrummet fanns det alltid bara en ledig stol, den var placerad jämte Nils för att ingen ville sitta bredvid honom. Flickkatten satte sig på stolen bredvid Nils, hon sträckte fram tassen och sa ”Hej, jag är Milly. Vem är du?” Nils började undra om han drömde, för aldrig någonsin hade en katt varit så vänlig och pratat med honom. Nils tog tag i Millys tass, han log och sa ”Hej, jag heter Nils.”

Dagarna gick och Nils och Milly var tillsammans med varandra varje dag. Nils var så glad att han hade funnit en vän som gjorde honom så glad! Både flick och pojkkatterna i staden kunde inte förstå att Milly kunde umgås med Nils som var den fulaste katten i hela staden. Men Milly såg något hos Nils som ingen annan katt gjorde.

En eftermiddag precis innan skolan skulle sluta för dagen gick Max fram till Nils och Milly med tunga steg. Nils såg på Max ansiktsuttryck att han var avundsjuk. Max öppnade munnen och sa vresigt ”Milly..kolla på honom, han är den fulaste katten i hela staden, och han är säkert lika dum som han är ful, varför lägger du ner tid på honom?” sa Max och hånskrattade. Milly slängde en blick på Nils och såg att han stirrade ner i marken. ”Jag gillar Nils för att han är sig själv och ingen annan. Han får mig att skratta och enligt mig är han vacker. Jag tycker att det är något alldeles speciellt med honom” sa Milly. Max fnös och gick sin väg som om han inte orkade anstränga sig åt dem något mer. Då sa Milly till Nils ”Vet du, jag har funnit en annan sorts skönhet, en som är mycket mer värd en den yttre.” Sedan pussade hon honom på nosen och log.

/Felicia Haglund